När stats- och regeringschefer tillträder är det intressant att studera vart den första utlandsresan går. Svenska statsministrar reser oftast till Helsingfors för att markera den allra närmaste av Sveriges många nära relationer.
För Ungerns nyvalda premiärminister Péter Magyar gick den första resan till Polen i maj. Magyars regering försöker nu återupprätta principerna om demokrati, rättsstat och pluralism, och samtidigt leda landet tillbaka till det europeiska samarbetet. Där kan de inspireras av vad Polens premiärminister Donald Tusk har försökt göra sedan han tog över för snart tre år sedan.
Tusks handlingsutrymme begränsas av att presidenten Karol Nawrocki är lojal med den gamla regimen. Det är även Ungerns Tamás Sulyok, men honom beslutade parlamentet i måndags att avsätta. Valsegern i april gav inte bara ett urstarkt förändringsmandat, utan också en parlamentsmajoritet som möjliggör grundlagsändringar. Sommaren har inte bromsat Magyars initiativrikedom och kompromisslöshet. Ungerns politik förändras nu i en rasande takt.
Oavsett de olika ingångsvärdena har Polen och Ungern en mycket likartad utgångspunkt. Reformregeringarna kan dra nytta av varandra. Tillsammans kan de skapa en politisk energi och dynamik som smittar av sig till fler länder. Polen är redan ett föredöme när det gäller ekonomisk tillväxt, försvarsutbyggnad och stöd till Ukraina. Ungerns målmedvetna demokratiarbete sker från en svag punkt, men kan i sin riktning inspirera även stabila demokratier och rättsstater.
En sådan dynamisk duo är nyttig för Europa. Tidens tre övergripande utmaningar är att göra kontinenten mer konkurrenskraftig, att säkra det fria samhälle och öppna ekonomi som har gjort kontinenten framgångsrik och att förhindra makthungriga världsledare som vill förstöra eller slarva bort kontinenten. På alla dessa områden har alltså Polen och Ungern just nu viktiga momentum.
Men det händer inte av sig själv och det finns ett case att lära av. De nordiska länderna spelade en avgörande roll när de baltiska folken runt millennieskiftet återuppbyggde sina stater. Företagen investerade i regionen. Myndigheterna hjälpte till med kunskapsöverföring. Politikerna gav moraliskt stöd. Sammantaget bidrog det till att bygga upp marknadsekonomier och samhällsfunktioner.
Men insatser gjordes också för att politiskt och kulturellt knyta ihop Norden och Baltikum. Kunskapsöverföringen från nordiska institutioner övergick i samarbeten med de baltiska motsvarigheterna. I det informella samarbetet NB8 möts sedan dess politiker och diplomater från de fem nordiska och tre baltiska staterna. Samarbetet har skapat en samlad och starkare röst som har blivit än viktigare i takt med att EU-samarbetet fördjupas och samtliga stater nu är medlemmar i Nato.
”På samma sätt bör vi nu försöka inlemma den dynamiska duon Polen och Ungern i det nordiska och baltiska samarbetet.”
Estland, Lettland och Litauen har utvecklats fantastiskt sedan självständigheten. De är på vissa områden föregångare inom teknik, ekonomi och samhällsbyggnad. De utgör en vall av frihet, fred och framtid mot sitt allt mer oberäkneliga grannland österut. De har hållit en fast kurs medan andra postkommunistiska stater stundtals har vacklat eller i några fall misslyckats på vägen mot demokrati och marknadsekonomi.
Att de nordiska staterna tog ansvar för de baltiska är långt ifrån den enda förklaringen till att Baltikum har utvecklats så väl, men utan tvekan en av dem.
På samma sätt bör vi nu försöka inlemma den dynamiska duon Polen och Ungern i det nordiska och baltiska samarbetet. Konkret skulle det kunna ske genom att Visegrádgruppen (V4) bjuds in till NB8-mötena. Då kanske vi även kan påverka Slovakien och Tjeckien, som också ingår. De står just nu och väger, men har tidigare visat potential.
Det har tidigare förekommit möten i konstellationen NB8 och V4. Péter Magyar luftade under sitt Polenbesök idén om att utvidga V4-formatet med bland annat de nordiska länderna. Så en grund finns om utrikesminister Maria Malmer Stenergard vill skicka en inbjudan.
Näringslivet kan även denna gång spela en viktig roll. Det finns en fin tradition att bygga på. Svenska företag var på 1990-talet tidiga med att se möjligheter till investeringar, tillverkning och samarbeten i just Polen och Ungern.
Det är att ge hjälp. Men ett gott resultat kommer också att innebära god självhjälp.