Regeringen meddelade nyligen att den drar tillbaka förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år eftersom det saknar stöd i riksdagen. Det är bra. Men ett förslag om att sänka till 14 år i stället förändrar inte den grundläggande problematiken. Kritiken från myndigheter, forskare och civilsamhälle kvarstår. En sänkning av straffbarhetsåldern kommer inte att förebygga brottslighet bland barn och skydda samhället.
Förslaget om att sänka straffbarhetsåldern bygger på föreställningen att samhället saknar andra alternativ än fängelse för barn som begår grova brott. Att Sverige står inför ett val mellan passivitet och barnfängelser. Det stämmer inte. Det finns alternativ, och regeringens reträtt skapar ett tillfälle att tänka om. Det finns redan en tredje väg: en trygg, säker och rehabiliterande institutionsvård som skyddar samhället samtidigt som den minskar risken för återfall. Men den vägen måste utvecklas och finansieras.
Allvarliga brister
Bris och Rädda Barnen vill att vi bygger ett alternativ till fängelse förankrat i forskning, beprövad erfarenhet och utifrån barns rättigheter.
Den statliga institutionsvården har under lång tid haft allvarliga brister. Det är oacceptabelt. Men misslyckanden i dagens system är inte ett argument för att placera barn i fängelse. Det är ett argument för att bygga upp en tryggare, säkrare och mer rehabiliterande vård för barn som begår grova brott.
Det pågår i dag en reformering av SiS. Den borde ges förutsättningar att skapa en institutionsvård som bygger på forskning, beprövad erfarenhet och barns rättigheter.
Många av de barn som begår allvarliga brott har själva erfarenheter av våld, försummelse, psykisk ohälsa eller exploatering av kriminella nätverk. Det minskar inte allvaret i deras handlingar, men visar varför samhällets insatser måste fokusera på orsakerna till kriminaliteten och minska risken för återfall. Alla barn som frihetsberövas ska också ha tillgång till den vård och behandling de behöver, inklusive barnpsykiatrisk kompetens och personal med kunskap om trauma och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. En individuellt anpassad och evidensbaserad vård är avgörande för att barn ska kunna lämna kriminaliteten bakom sig.
Barnets familj, hemmiljö och andra viktiga vuxna behöver involveras tidigt, eftersom stödbehoven ofta omfattar hela barnets livssituation
För att barn ska kunna lämna kriminalitet och kriminella nätverk räcker det inte med insatser under tiden på institution. Barnets familj, hemmiljö och andra viktiga vuxna behöver involveras tidigt, eftersom stödbehoven ofta omfattar hela barnets livssituation. Föräldrar och andra närstående måste få verktyg att ge trygghet, stöd och vägledning.
Samtidigt behöver rehabiliteringen fortsätta efter frigivning. För att ett barn ska kunna lämna kriminalitet krävs ett verkligt alternativ: fungerande skolgång eller sysselsättning, social färdighetsträning och ett stabilt nätverk av trygga vuxna. En stark eftervård är därför avgörande för att minska risken för återfall.
Samla ansvaret
Barn som begår brott vårdas redan i dag inom flera olika delar av samhällsvården. Även vid införande av barnfängelser, och om straffbarhetsåldern sänks, kommer barn med liknande behov att finnas hos både kriminalvården, SiS och kommunerna. Staten behöver därför samla ansvar, kunskap och metodutveckling hos en myndighet för att säkerställa likvärdig vård och långsiktig kompetensuppbyggnad.
Regeringen har behövt backa från förslaget om 13-årsgräns. Nu bör den dra rätt slutsats av kritiken. Sverige behöver inte lägre straffbarhetsålder. Sverige behöver en institutionsvård som fungerar. Frågan är inte om samhället ska reagera när barn begår grova brott, utan hur. Med målet att färre barn ska begå nya brott och färre människor ska utsättas för brott, bör regeringen backa även från förslaget att sänka straffbarhetsåldern till 14 år – och välja lösningar som bygger på kunskap och inte symbolik.
Sara Damberg, Sverigechef Rädda Barnen
Maria Frisk, generalsekreterare Bris