Den 17–18 juli 1936 började rebeller att resa sig mot den nya republiken i Spanien. Men hur kunde kuppförsöket bli ett grymt inbördeskrig som vände upp och ned på alla spanjorers tillvaro? Nathan Shachar skriver om kriget som ledde till 36 år av diktatur.
Kriget slog ned som en blixt från klar himmel. Ingen hade förutsett det och ingen hade förberett det. Militärkuppen den 17-18 juli 1936 misslyckades i de viktigaste städerna, Madrid, Barcelona, Bilbao och Valencia, men kuppmakarna bet sig fast i garnisoner på Mallorca, Kanarieöarna, i Pamplona och Córdoba. Strax var Tyskland och Italien framme och förde rebellsoldater i en luftbro från Afrika till fastlandet. Flera månader senare började Mexiko och Sovjetunionen förse republiken med vapen.
Över en natt fick landet en ny karta. Alla platser blev antingen ”röda” eller ”blå”. Otaliga spanjorer vaknade i egen säng och befann sig i livsfara, ofta utan att förstå det. De blev i ett slag misstänkta förrädare, spioner, fiender. Tusentals dog med orden ”Men jag har ju inget gjort” på läpparna.
Inbördeskrig är värre än krig. Efter ett förlorat krig kan man skylla på odugliga ledare, på otur, på fiendens övermakt eller allierades svek. Länder kommer ofta igen med bravur efter upprivande nederlag, som Sverige 1809 och Japan 1945. Såren efter inbördeskrig har svårare att läka. Motståndarna var inga utbölingar. Det var inte främlingar som begick illdåden och morden, utan våra egna. Plågoandarna har inte dragit hem till sitt. De är kvar: grannarna som sköt vår bror, skändade vår syster och roffade åt sig allt vi hade.
Det spanska inbördeskrigets bägge läger var lapptäcken av svindlande motsatser: Republikens konservativa och liberala ledare måste samsas med ryska agenter som mördade trotskister mitt under kriget och med anarkister som brände kyrkor och mördade nunnor. En rad hängivna republikaner, som vetenskapsmannen Gregorio Marañon och författaren Manuel Chaves Nogales flydde landet undan den egna sidans dödspatruller, som jagade ”borgare” utan att intressera sig för deras åsikter. En av republikens mest orädda försvarare, folkbildaren Melquíades Alvarez, arkebuserades av anarkister.
På rebellsidan var klyftorna mindre hisnande men skarpa nog för dödsfiendskap. Bland militärerna, kyrkomännen, jordägarna och de (flera olika) monarkiströrelserna fanns mystiker och våldsdyrkare som gjort sig bäst i en roman av Alexandre Dumas. De avskydde sina allierade, de ultramoderna falangisterna, Spaniens fasciströrelse, som propagerade för jordreform, nationalisering av bankerna och ett sekulärt skolsystem (i motsats till de övriga rebellerna, som ville ge kyrkan åter dess kontroll över utbildningen). Falangiströrelsen krossades av rebellhövdingen Francisco Franco i april 1937. De fick behålla sina blå uniformer och sin nazisthälsning, men de var maktlösa statister under den långa diktaturen och tilläts aldrig sticka upp.
Å ena sidan myllret av fraktioner och åsikter. Å andra sidan: mycket få spanjorer fick tillfälle att själva välja sida i kriget. Tusentals mördades innan de tillfrågats om sina åsikter, på ren reflex, därför att de bar verkstadskläder eller brukat sitta på Casa del Pueblo (socialistpartiets klubb); därför att de bar slips och vit krage eller tagit en öl på en bar där advokater brukade sitta. Madrids gatsopare mördades genast av den egna, republikanska, sidan, därför att deras fackförbund hade vägrat delta i storstrejken 1934.
Inbördeskrig urartar ofta till våld mot civila. I det spanska kriget rasade våldet mot civila från första stund. Hatet låg färdigt att användas, upparbetat på bägge sidor under den stormiga republiken 1931–1936. I Córdoba, en medelstor provinsstad, mördade högerrebellerna, efter att de segrat, på några veckor nära fyra tusen civila, fler än alla offer i Chile under Augusto Pinochets 17-åriga diktatur. Nästan lika många, 3 406, mördades 15 mil söderut i Málaga, av vänsterns ”checas” under deras korta styre, innan italienska fasciststyrkor tog staden i början av 1937. Under krigets första natt brändes alla medelklasshem i Málaga; alla varuhus, näringsställen och föreningar som förknippades med konservativa, företagare och katoliker. Republikens president Manuel Azaña, själv urtypisk borgare, beskrev terrorn mot allt ”borgerligt” i sin uppgivna bok ”La velada en Benicarló”:
”Bort med hatten! På med baskern. Vit krage – aldrig. Slips vore öppet trots. Bara att klä sig som förut krävde mod.”
Under de ”röda” milisernas terror i den republikanska sektorn, som tog den valda regeringen nästan ett år att kväsa, mördades nära 50 000 civila. Att rebellsidan, stödd av Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien, mördade ännu fler berodde främst på att rebellerna hela tiden avancerade och intog nya platser, var och en ett dukat bord av (förmodade) motståndare att döda och kvinnor att våldta. Ett stående moment i Francosidans taktik var den ”fria timme” av plundring och våldtäkt som marockanska legosoldater fick som bonus när en ort erövrats.
Vämjelsen över morden på civila stötte bort anhängare i bägge lägren: Ett känt exempel är den högerkatolske franske författaren Georges Bernanos, som var bosatt på Mallorca. Kyrkobränningarna och morden på nunnor hade gjort honom till helhjärtad anhängare av statskuppen i juli 1936. Men när han såg rebellernas vettlösa blodtörst på nära håll vände han sig emot dem i ”Les grands cimetières sous la lune”, en av krigets stora böcker.
Bernanos like ifråga om kurage på den andra sidan var anarkistledaren Melchor Rodríguez, som med list och dödsförakt räddade tusentals äkta och inbillade högerpersoner. Efter kriget lyckades de han räddat beveka diktatorn Franco att inte arkebusera honom. Men Rodríguez, som bara gjort gott, kastades ändå i fängelse där han fick sitta i många år. I den stora mordorgien efter kriget, liksom i Pol Pots Kambodja, drabbades lärare särskilt hårt, de ansågs bära den republikanska smittan. Så många sköts eller gavs yrkesförbud att skolundervisning blev ett kvinnoyrke.
Dessa blodbad i bägge zonerna så snart militärkuppen slagit över i inbördeskrig – visar de inte att Spanien var färdigt att explodera av hat och motsättningar? Att spanjorerna ryckte i selen för att kasta sig över varandra med liv och lust?
Nej, det var tvärtom. Spanjorerna ville inte slåss. I bägge lägren, så snart det stod klart att ett inbördeskrig brutit ut, sattes värvningsbyråer upp. Nästan inga frivilliga anmälde sig. Rebellerna lyckades trumma ihop 55 000 frivilliga i krigets upptakt, inklusive de falangist- och carlistmiliser som redan existerade. Utan italienska fascister, tyska piloter och betalda marockaner hade Francosidan inte kunnat avancera. Regeringen i Madrid lyckades skrapa ihop 90 000 man, inklusive redan militariserade anarkister och socialister – i ett land med tio miljoner vapenföra. Det räckte inte långt, och tillresta frivilliga, de ”Internationella brigaderna” från hela världen, fyllde gapande luckor. Folkets motvilja mot kriget fick en paradoxal följd: Eftersom de flesta meniga hade tvångsvärvats så slogs tiotusentals spanjorer på den sida de hoppades skulle förlora kriget.
Vad handlade kriget om? Bägge sidor sminkade upp sina motiv i efterhand. I Francostaten lärde sig skolbarnen att det varit ett korståg mot kommunismen. På förlorarsidan mindes man krigets hedervärda aspekt, kampen mot fascism och nazism, och förteg länge – i vissa fall än i dag - de skamliga övergreppen mot oskyldiga.
Visst fanns det motsättningar och stridsfrågor i överflöd: rätten till jord (svenska statares liv var en idyll jämfört med spanska peoners), kolonialväldet, baskisk och katalansk separatism, monarki/republik och kyrkans makt över utbildningen. Men konflikten mellan fascism och kommunism är påsmetad i efterhand.
Det fanns nästan inga fascister och nästan inga kommunister i det Spanien där kriget bröt ut. I de näst sista allmänna valen under republiken, 1933, dominerade som vanligt högerkatolikerna CEDA med 115 mandat, den borgerliga centern med 102 och socialistpartiet PSOE med 59 mandat. Två sensationer inträffade: För första gången kom en fascist, falangistpartiets grundare José Antonio Primo de Rivera, och en kommunist, läkaren Cayetano Bolívar, in i parlamentet. (Bägge arkebuserades under kriget efter skådeprocesser.) Alltså: tre år innan ”kriget mellan kommunism och fascism” bröt ut fick dessa riktningar in sina första representanter någonsin i ett parlament med 473 mandat!
Hitler-Tyskland och det fascistiska Italien stödde rebellerna ända in i mål, medan Stalins Sovjet övergav republiken redan hösten 1938. 1975 dog Franco efter att ha utsett kung Juan Carlos I till sin arvtagare som diktator. I stället gjorde kungen, kommunistledaren Santiago Carillo, socialistledaren Felipe Gonzáles och ledande frankister upp om en övergång till demokrati, som mot alla odds lyckades. Tyskland och Japan tvingades till demokrati efter 1945, men Spanien gjorde det av egen kraft, i sämja, mot alla odds.
Under många år vårdade alla spanjorer demokratin som en klenod. Skällsord som ”röd” och ”frankist” undveks i debatter och parlament. Alla som varit med om kriget och diktaturen insåg vad som stod på spel och tog sitt ansvar. Men på senare år har yngre ledare i socialistpartiet och den radikala vänstern övergivit detta tabu, och stiftat lagar som slår fast hur kriget skall skildras och minnas. Ledande historiker ur socialistlägret och socialistpatriarken Felipe González bönföll vänstern att inte politisera det historiska minnet, men förgäves. Att hylla diktatorn Franco är i dag straffbart. Att hylla den förlorande sidans förbrytelser är tillåtet.
Läs fler artiklar om Spanien.