När jag satt i det bekväma pressrummet på Miami Stadium för några veckor sedan med gratis kaffe och skrev om hur Brasilien just hade krossat Skottland med 3–0 kände jag att texten saknade något. Personerna jag hade intervjuat var bra. Artikeln hade gått att publicera, men magkänslan sade att jag behövde något mer.
Om Sverige vann den sista gruppspelsmatchen mot Japan kunde vi få möta Brasilien i sextondelsfinalen. Jag behövde en kommentar om det. Inga landslag har mötts lika många gånger i VM som Sverige och Brasilien. Skulle det bli en åttonde gång?
Jag lämnade det svala pressrummet och vandrade genom de heta betongkulvertarna för att ta mig till den mixade zonen och försöka få en kommentar från någon av spelarna.
Jag släpptes inte in. Det var redan för många reportrar där. Även Marcelo Smigol, en av Brasiliens främsta fotbollsreportrar, blev stående utanför. Vi diskuterade möjligheten att Brasilien skulle möta Sverige och jag fick en tillräckligt bra kommentar för att kunna avsluta artikeln.
När jag går tillbaka mot pressrummet kommer en person gående mot mig med fyra livvakter. Jag känner genast igen ansiktet, trots att vi aldrig har träffats. Det är Ronaldo! Alltså, den riktige Ronaldo. ”O Fenômeno” som han kallas i Brasilien. En av få spelare jag ser upp till.
Jag blir starstruck som en tolvåring och frågar om jag får ta en bild. Ronaldos livvakter backar undan.
Jag får inte bara en bild med en av fotbollsvärldens största legendarer. Jag får också ett kort samtal om matchen. Han tycker att det brasilianska landslaget äntligen fått bitarna på plats.
– Det känns väldigt bra nu, säger han.
Jag undrar vad han tror om sextondelsfinalen.
– Jag ser gärna att vi möter Sverige, svarar Ronaldo.
Jag rusar in i pressrummet och lägger in Ronaldos kommentar i ingressen. Rubriken på matchreferatet blir: ”Ronaldo ser ljus framtid för Brasilien efter seger mot Skottland”.
Tänk om jag hade suttit kvar i det luftkonditionerade pressrummet och inte lyssnat på min magkänsla? Då hade jag inte träffat Ronaldo. Då hade jag inte fått in honom i rubriken. Då hade jag inte kunnat ta en selfie med honom.
Jag fick också användning för min magkänsla när Sveriges ambassad i Lissabon bjöd in mig för att lansera min senaste bok på Kap Verde.
Den sista presentationen skulle äga rum den 1 juli på kulturcentret i hamnstaden Mindelo. Jag tittade i kalendern och insåg att om VM-debutanten Kap Verde gick vidare från gruppspelet skulle de spela en sextondelsfinal några dagar senare. För säkerhets skull bokade jag några extra hotellnätter.
När VM väl började och Kap Verde överraskade genom att bli minsta land som någonsin tagit sig vidare från ett gruppspel i VM var jag på plats i Mindelo. Tack vare min magkänsla fick jag uppleva den historiska sextondelsfinalen mot Argentina framför en storbildsskärm i hamnen tillsammans med tusentals festande kapverdier
Jublet när Sidny Lopes Cabral gjorde 2–2 mot Messis Argentina kommer jag aldrig att glömma. Matchen blev ett av de största fotbollsdramer jag upplevt.
Tänk om jag hade haft hälften så mycket tur i kärlek.