Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”George Washington hade två skrivbord,” sa president Donald Trump nyligen. ”Ett för affärer, och ett för presidentskapet.”
Historiker har inte hittat något som stöder påståendet. Men det intressanta är att Trump själv känner ett behov av ett historiskt alibi för något han inte längre försöker dölja: att presidentskapet och den egna plånboken har blivit sammanflätade.
Enligt tidskriften Forbes har Trumps nettoförmögenhet nästan tredubblats sedan han tillträdde sin andra mandatperiod, till 6,5 miljarder dollar.
Den stora skillnaden mot då är kryptovaluta. Enligt ekonomen Steve Rattners genomgång har ungefär tre av de fyra miljarderna i ökad förmögenhet kommit från att familjen Trump tjänat pengar på kryptovalutor.
Det som gör bilden så avslöjande är att det inte handlar om en enskild skandal, utan ett mönster som upprepas.
Det är svårt att hitta någon tidigare amerikansk president där utrikespolitiska beslut och privata affärsintäkter korsas så konkret och så snabbt efter varandra. Det som också skiljer Trump från tidigare amerikanska presidentskandaler är inte bara omfattningen. Det är också första gången som presidenten själv, inte mellanhänder eller ministrar, står i centrum.
Den balsal för 400 miljoner dollar som Trump river upp Vita husets östra flygel för har ett affärsmässigt syfte: den ska bli lokal för en ändlös rad donatormiddagar för den som vill köpa sig närhet till makten. Kolumnisten Philip Kennicott har i Washington Post konstaterat att balsalen kan bli Amerikas motsvarighet till Salon de l’Oeil-de-Boeuf i Versailles där hovmän och lycksökare köade på 1700-talet för att få audiens hos den franske kungen.
Balsalen kan bli Amerikas motsvarighet till Salon de l’Oeil-de-Boeuf i Versailles
En föregångare med samma tankesätt som Trumps är engelsmannen Robert Walpole, Han var Storbritanniens förste premiärminister, och byggde upp en enorm förmögenhet samtidigt som han styrde landet. Han försvarade sig med att korruption bara var mänsklighetens naturliga tillstånd.
Det är just den sortens system som den amerikanska konstitutionen försökt att förhindra genom maktdelning och kontrollmekanismer. USA:s grundlagsfäder byggde sitt statsskick som en reaktion mot precis detta. Men nu, 250 år senare, är landet tillbaka vid en variant av samma problem, fast med kryptoplånböcker i stället för godsägande.
Opinionen är polariserad. 93 procent av demokratiska väljare anser att Trump är korrupt, men bara tio procent av de republikanska. För Trumps kärnväljare tycks frågan vara perifer i förhållande till den större politiska omvälvning de anser att han driver igenom.
Flera demokratiska senatskandidater, bland dem Jon Ossoff i Georgia och James Talarico i Texas, gör korruptionen till ett huvudtema i sina kampanjer. En tänkbar presidentkandidat 2028, Rahm Emanuel, kallar den en guldgruva för partiet. Men än så länge har den bara berikat presidenten och hans familj.