Förra året presenterades den ukrainska författaren Viktoria Amelina för svenska läsare genom den ofullbordade och postuma krigsskildringen ”Se kvinnorna se kriget”. Amelina dödades 2023 i ett ryskt missilangrepp mot Kramatorsk.
Då hade hon i samband med Rysslands angrepp på Ukraina evakuerat sitt tioåriga barn till säkerhet i Polen och själv begett sig österut genom Ukraina – när så många andra flydde i motsatt riktning – övertygad om att hennes uppgift som författare i den rådande situationen var att samla människors, särskilt kvinnors, vittnesbörd: Deras historier om övergrepp. Deras historier om motstånd.
Nu finns också Amelinas roman ”Dom hittar hem” på svenska. Förutom att vara en både berörande och tragikomisk berättelse om en excentrisk familj framstår den som en logisk pendang till fjolårets krigskrönika. Det handlar om det outsagda och om vad det kan göra med människor.
Romanen (som utkom i original 2017, före kriget) berättas av en storpudel, Dominicus, alias Dom, född 1991 i en ”ukrainsk-rysk-polsk-judisk” familj i norra Ukraina.
Bestämningen av familjen – hur nationaliteter löper samman i ett virrvarr i ett och samma hem – är symtomatisk. Pudeln Dom kommer att leva nästan hela sitt liv i en lägenhet i Lviv – i en annan familj bestående av en lika sammansatt historia och sex personer. ”Endast en av dem är man. Sex personer på två rum och kök. Fem kvinnor i spridda åldrar.”
Se kvinnorna alltså: mormor, två döttrar, två dotterdöttrar. Förutom morfar översten, den gamla sovjetiska stridspiloten, gör sig övriga män mest påminda genom sin frånvaro: de har försvunnit till Ryssland eller USA eller är på annat sätt ute ur historien. Viktigare är då själva staden Lviv som precis som familjen Tsilyk bär sin historia i många lager: galizisk, rysk, tysk, polsk, sovjetisk, ukrainsk.
I romanen har Lviv precis återfått sin ukrainska självständighet. Men Sovjetunionen är inte långt borta. Inte heller frågan om hur man sätter ord på historien och sina liv – och vem som egentligen inkluderas i vilket vi.
I en talande passage reflekterar Dom över de recept som kvinnorna lutar sig mot i sin matlagning. Pilaff, dolma, borsjtj, körsbärsplommonsylt. Farmor Vira – inte en del av familjen Tsilyk och sedan länge förankrad i Lviv – vårdar sina recept med omsorg och en sorts nationalistisk nit.
Stormor Lilja, familjen Tsilyks matriark, vet däremot inte längre vilka recept som egentligen är hennes egna. Hon funderar över vad hon skulle ge sina samlade recept för titel: ”Ingens recept? Socialistiska recept? Recept från överallt och ingenstans?” Hon fastnar för det sista. ”Recept från överallt och ingenstans”. Dom håller med. Det låter, tycker han, som familjen Tsilyk luktar. Men också Viras recept är egentligen hopsamlade från lite varstans. Skillnaden är bara att ”Stormor hade rest själv och Vira hade hållit sig till en stad som bytt ägare hela tiden”.
Det är omöjligt att läsa det där utan att se framför sig det som ännu inte hänt men som snart ska bryta ut.
Mer än en gång under läsningen tänker jag på Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet”. Båda romanerna låter en familj och en plats bära de stora historiska rörelserna.
I ”Hundra år av ensamhet” gör García Márquez den fiktiva staden Macondo till ett koncentrat av Latinamerikas historia. I ”Dom hittar hem” blir familjen Tsilyks lägenhet i Lviv ett koncentrat av allt det som där löper samman: Ukrainas tidiga 1900-talshistoria, svältkatastrofer, maktmissbruk och korruption, andra världskriget, Sovjettiden, självständigheten och Majdan finns alla närvarande, inte som historielektioner utan som något människor bär med sig i sina kroppar, ibland i sina pass, och nästan alltid i sina tystnader.
Att välja en hund till berättare är – trots de svårigheter det borde erbjuda – genialt. Dom är inte bara humoristisk och kärleksfull. Amelina lyckas dessutom göra hans perspektiv fullständigt trovärdigt.
Själv skulle han helst berätta historien i lukter, men berättelser för människor måste berättas med ord. Hans blick på världen är lätt förskjuten, eller fördjupad, och att han ofta möter tillvaron tillsammans med familjen Tsilyks yngsta – och kanske mest empatiska – medlem, den blinda Marusia, bidrar ytterligare till detta.
Med lågmäld humor, ironi och taktil lyhördhet nosar de sig tillsammans fram till romanens ibland mörka, mångbottnade hemligheter. Och så småningom når berättelsen ändå fram till ett slags hopp. Det handlar om det ömsesidiga erkännandet, om tillhörighet, kanske samhörighet, och är på inget sätt nationalistiskt. Tvärtom. Ett hem är ett hem – en plats där man är ihågkommen.
Hemmet är vårt, skriver Dom, så länge det är inuti oss. En stad är lika lite min som luften är det. "Till och med luften vi andas har redan varit någon annans och kommer också att bli det igen”.
Det är omöjligt att läsa det där utan att se framför sig det som ännu inte hänt men som snart ska bryta ut.