Nu på fredagen kom så EU-kommissionens förslag till revidering av systemet för utsläppshandel. Rubriken på pressmeddelandet var inte särskilt klargörande: ”Kommissionen stärker Europas konkurrenskraft, utfasning av fossila bränslen och oberoende genom handlingsplanen för elektrifiering och översynen av utsläppshandelssystemet.”
Man skulle kunna missta det för att vara en handlingsplan för omställning, men den viktigaste delen av förslaget går i andra riktningen. Det handlar om att lätta på ETS, alltså reglerna för utsläppshandeln.
Huvudprincipen i ETS är att företag får betala för sina koldioxidutsläpp genom att köpa utsläppsrätter. För att sätta tryck på omställningen minskas antalet utsläppsrätter årligen. Denna minskningstakt ska nu bli lägre.
Vissa företag har fått utsläppsrätter gratis på grund av konkurrensen från icke-europeisk industri. De här gratisrätterna ska fasas ut 2034, enligt den gällande planen. Men nu ska den fria tilldelningen behållas, visserligen med villkor att dessa utsläppsrätter ska användas till klimatinvesteringar.
Denna ”lättnad” har legat i korten en längre tid. Icke desto mindre är det olyckligt. Jätteinvesteringar som SSAB:s nya produktion och Stegras helt nya stålverk bygger på kalkylen att kolbaserat stål kommer att bli dyrare som en effekt av ETS. Och det skulle ge en marknad för det svenska nya vätgasbaserade stålet.
Anpassningen av den svenska industrin är dock mycket bredare än dessa ståljättar. Svenska företag generellt har anpassat sig till den bana som utsläppssystemet var tänkt att ha.
Att ETS ska lättas upp är ett krav från länder som inte ligger lika bra till som Sverige. Och visst är det lätt att se hur pressad europeisk industri är av konkurrensen från omvärlden.
Den nuvarande EU-kommissionen har lindrat en hel del klimat- och miljörelaterade pålagor, särskilt med sina omtalade ”omnibus-paket” som syftade till att minska rapporteringskrav och förenkla hållbarhetslagstiftningen. Det var välbehövligt, eftersom EU-systemet är benäget att överreglera.
ETS-systemet är något väsensskilt. Det är inte en EU-förordning med pålagor för företag. Utsläppshandelssystemets existensberättigande handlar om förutsägbarhet. Utsläppen ska få ett pris, och marknadsmekanismerna ska få styra andrahandshandeln av utsläppsrätterna. Priset stiger helt enkelt när efterfrågan är stor.
Företagen har räknat på detta och fattat tunga investeringsbeslut. När kommissionen ruckar på detta upplägg står mycket på spel.
Ärendet ska tröskas genom EU-institutionerna. Sveriges regering har protesterat mot förändringen. Mäktigast är som alltid Europas regeringar. Sista ordet är alltså inte sagt. Förhoppningsvis kan EU rädda sin trovärdighet när det gäller stabila förutsättningar för klimatinvesteringar.