I Eva och Karin Ströms mor-dotter-projekt lär sig fem medelklasstockholmare att samarbeta med hjälp av litteraturens kraft och en studieresa till Buenos Aires. Men boken motbevisar inte Rebecka Kärdes fördomar.
Roman
Eva Ström och Karin Ström
”Resa med Borges”
Kaunitz-Olsson, 214 s.
När det går upp för mig att ”Resa med Borges” är skriven av ett mor-dotter-par anar jag genast oråd. Modern i sammanhanget är visserligen den utmärkta poeten Eva Ström och dottern Karin har själv gett ut ett par romaner. Men ändå. Trots att ingen av de inblandade är amatörer torde risken vara hög för en bok som är roligare att skriva än att läsa. Ett mysigt bonding-projekt, med tveksamt värde för andra än de direkt berörda.
Så lyder mina förutfattade meningar. Dessvärre blir de inte motbevisade. ”Resa med Borges” är ingen usel roman, men det är synd, för bra är den inte heller. Och jag föredrar ändå det misslyckade framför det mediokra.
Protagonisterna i denna feel good-historia är sex till antalet. Ramón kommer ursprungligen från Argentina men har bott i Sverige i över trettio år. Han undervisar i spanska, och den här terminen – hösten 2025 – leder han en kvällskurs för vuxna på Medborgarskolan på Södermalm. Där går Hanna, Petter, Lovisa, Markus och Carl. Som genren bjuder har de på ytan lite gemensamt. Det tycker de åtminstone själva, i enlighet med medelklassens tendens att stratifiera sig efter för övriga världen osynliga linjer. Lovisa är reklamare, Hanna skribent, Markus forskare, Carl mäklare. Petter är faktiskt elektriker, men tjänar å andra sidan bättre än de flesta.
Ett stipendium tillåter Ramón att ta med sina studenter på en klassresa till Buenos Aires för att gå i den argentinska giganten Jorge Luis Borges fotspår. Gruppen har fått förbereda sig genom att studera personligt utvalda Borges-texter. Trots att ingen av dem är någon läsare blir de, tack vare sin lärares entusiasm, mottagliga för litteraturens kraft. Förbrödringen fullbordas när Ramón får en psykos, utlöst av de minnen som hemstaden aktiverar. De fem stockholmarna måste nu övervinna sina skillnader och lära sig att samarbeta.
Intrigen bygger på en uråldrig modell. Spänningsmomentet ligger inte i hur det ska gå – för det är ju uppenbart – utan i vad som kommer att hända på vägen dit. Men strapatserna blir aldrig särskilt engagerande. Det beror i synnerhet på att romanfigurerna är så konturlösa. Varje kapitel är skrivet från en av de respektive resenärernas perspektiv, men då de saknar personligt tonfall är det svårt att hålla isär dem. Lovisa, vem är det nu igen?
Inte heller den satiriska bilden av dagens Stockholm övertygar. Semiotiken är trubbig, markörerna föråldrade. Trots att samtliga i spanskagruppen ska vara födda runt 1990 resonerar och pyntar de sig som generationen före. Inte jobbar väl en innerstadspopulist som Hanna år 2025 som feministisk krönikör, till exempel? Prova nykonservativ.
Men ”Resa med Borges” är, som sagt, inte usel. Den är helt okej trevlig att läsa. Jag hoppas och tror att den var roligare än så att skriva.
Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur