I början av veckan trädde den så kallade angiverilagen i kraft. Informationsplikt för ett antal statliga myndigheter, kallas det i politikermun.
I själva verket är det ingen ny lag, utan ett nytt kapitel i utlänningslagen. Här läser vi att myndighetspersonal blir skyldiga att meddela Polismyndigheten ”när det finns anledning att anta att en utlänning saknar rätt att vistas i Sverige”. Anledning att anta betyder vag förnimmelse eller halv magkänsla på juristsvenska.
Man har velat fånga upp så många som möjligt i detta tätmaskiga myndighetsnät. Därför pustade många av oss, åtminstone delvis, ut när både vård och skola undantogs från regelverket.
Men några dagar senare meddelade regeringen att en liknande lag skulle stiftas, om myndigheters skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna, ifall det bedöms kunna hjälpa brottsbekämpningen. Den lagen undantar varken skola eller vård.
När jag kallar bedömningen cynisk syftar jag på en aningslöshet inför den utsatthet som präglar den papperslöses liv
Nu ser vi konsekvenserna av lagen. Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att Karolinska sjukhuset måste lämna ut telefonnumret till en papperslös man som vårdas för en livshotande och smittsam sjukdom.
Eftersom papperslöshet är ett brott enligt utlänningslagen var det med stöd i denna lag som gränspolisen kontaktade Karolinska sjukhuset.
Karolinska nekade polisens begäran, på grund av mannens livshotande och smittsamma sjukdom och att ett utlämnande av kontaktuppgiften innebär en risk för att han inte skulle våga uppsöka sjukhuset för den livsnödvändiga vården.
Kammarrätten gick på sjukhusets linje. Men gränspolisen överklagade och Högsta förvaltningsdomstolen gör en annan och i mina ögon mycket cynisk bedömning. I domskälen kan vi läsa:
”Karolinska Universitetssjukhuset har inte angett några konkreta omständigheter som talar för att ett utlämnande av uppgiften skulle leda till att personen inte längre uppsöker vårdinrättningen eller tar emot vård.”
När jag kallar bedömningen cynisk syftar jag på en aningslöshet inför den utsatthet som präglar den papperslöses liv.
själva verket är det tvärtom så att den papperslöse lever med ständig beredskap, hypermedveten i varenda steg
Väljer man att gå under jorden, så som regelverket i Sverige ser ut idag, så undviker man i regel något ännu värre, någon annanstans. För en person som lever under sådana omständigheter är vetskapen om att sjukvården överlämnar kontaktuppgifter till Gränspolisen naturligtvis nog för att avbryta vårdkontakten.
Den som tror annat måste föreställa sig den papperslöse som fullständigt sorglös, ja huvudlös, inför de egna valens konsekvenser. I själva verket är det tvärtom så att den papperslöse lever med ständig beredskap, hypermedveten i varenda steg. Alla som har mött papperslösa i sitt privata eller professionella liv kan berätta om denna vaksamhet. Det är den vaksamhet som alla med självbevarelsedrift hade haft i en motsvarande livssituation. Det som är botten i dig är botten också i andra, som Gunnar Ekelöf skrev.
Nu befinner vi oss alltså i den situationen att vården har blivit skyldig att överlämna uppgifter om vårdbehövande till gränspolisen. Eftersom personer utan uppehållstillstånd i Sverige är rationella och ojämförligt försiktiga är risken stor att de kommer att undvika att söka vård. Vad gör vi nu?