”FIN”.
Jag är inte en associationsmässigt mer komplicerad människa än att VM-finalen på söndag fick mig att börja tänka på filmfinaler – och då först på en av de bästa och mest kända: frysbilden i slutet av ”De 400 slagen”.
Den tonåriga huvudpersonen Antoine rymmer från allt som händer i hans liv för att äntligen få se havet, springer ut på en strand, doppar fötterna, vänder sig om och tittar med outgrundlig blick rakt in i kameran. Sedan, textskylten ”FIN” över hans ansikte. Slut på franska.
Men hur kommer det att gå för honom? Som med alla öppna slut är var och ens tolkning ett Rorschach-test som säger allt om betraktarens personlighet och tillstånd.
Slutet har ihjäl en cyniker
Just efter att ha sett ”En runda till” kom det till exempel till min kännedom att många upplevde Mads Mikkelsens slutdans som ”ljus”. Det är en tolkning som jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att någon över huvud taget var kapabel till. Slutet hade i princip ihjäl en melankoliskt lagd cyniker. (Realist.)
Bara hopplösa romantiker upplever också slutet på ”Mandomsprovet” som lyckligt, när det mest troliga är att Ben och Elaine ångrar sig och inser vad de gjort där de sitter längst bak i bussen efter en dramatisk bröllopsrymning.
Och kommer Jesse och Céline verkligen att ses igen i Wien på perrongen vid spår 9 den 16 december klockan 18, som de lovar varandra innan de åker vidare åt varsitt håll i ”Bara en natt”?
Slutet av Stephen King-filmatiseringen ”The mist” förstör gissningsvis människor av de flesta läggningar, och är ett av tidernas absolut mörkaste. Själv stapplade jag förblindad av tårar ut från biosalongen med vakuumlungor.
Går knappt att tänka på
Slutet av Lars von Triers ”Idioterna” jagar mig snart 30 år efter att jag såg filmen första gången, och sista scenen i hans ”Melancholia” går knappt att tänka på.
Efter att ha sett ”Porträtt av en kvinna i brand” kan man inte ens höra den tredje och sista satsen ur ”Sommaren” i Vivaldis ”De fyra årstiderna” utan att halvt bryta ihop.
Filmhistoriens mer twistiga chockslut brukar dock hamna högt på listorna i sammanhanget, men har ofta oförtjänt gott rykte med tanke på att de ytterst sällan överraskar mer än en gång.
I kväll (17 juli) visas Yorgos Lanthimos ”Dogtooth” på SVT, och den är ett typexempel på en film där slutscenen delar upp publiken i olika läger. Händer det något bra eller något väldigt, väldigt dåligt efter eftertexterna?
Jag vet (tyvärr) var jag landar.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.