Experter och influerare vill få oss att mäta livet. Vissa ser en heroisk kamp mot döden – andra fnyser om hälsofascism. DN:s Samuel Levander menar i stället att det rör sig om pulsklockans borgerlighet.
De grekiska gudarna kallas ibland för ”hypermänskliga”. Eftersom de liknar oss, uppsvällda till grotesk storslagenhet. Vår futtiga avund och triviala lust blåses upp till jätteformat av Zeus, Hera och de andra som projicerar den mänskliga komedin över hela himlavalvet.
I dag bor inte arketyperna på Olympen. I stället har vi ett digitalt panteon av influerare: plastikopererade venusar och stirriga marsfigurer uppfiskade ur Carl Jungs mardrömmar. För varje begär som slingrar omkring i samtidsmänniskan finns minst en kreatör som personifierar det, som en bisarr gudom.
När det gäller vår tendens att tvångsmässigt optimera hälsan är denna kreatör utan tvivel Bryan Johnson, som gjort sig känd för att ägna varje vaken minut åt att förlänga sitt liv. Jag tänkte på honom när jag fick se Hjärnfondens nya kampanj, som verkligen sätter hälsan främst. Framför texten ”Bjud ut mamma på en kaffe, för hjärnans skull” blev jag stående, och kände mig som Ryan Gosling i ”Blade Runner 2049” när han med ansiktet dränkt i neon fastnar framför en dystopisk reklamskylt – fast i stället för en snygg tjej tyckte jag mig se Bryan Johnsons spöklika leende.
Men det är sannerligen inte bara han och Hjärnfonden som viskar i örat på oss att det mest meningsfulla måttet för våra handlingar är deras effekt på kortisolnivåer och sömn. En aldrig sinande ström av experter förmedlar samma budskap. Vår tids största andliga auktoritet heter Anders Hansen.
Hälsohetsen går djupt. Mycket för att den är ett komplement till – och en naturlig följd av – produktivitetsivern. De ger och förstärker varandra. Bägge tankemönstren är invasiva och växer som parkslide tills de skymmer hela tillvaron. Just eftersom de framstår som självklara. Det är väl bra med mer hälsa och mer produktivitet? Det ser ut som sunt förnuft.
Äntligen dags att introducera ett begrepp från en fransk filosof. Filosofen heter Georges Bataille, begreppet ”suveränitet”. En människa är bara ”suverän” i Batailles mening under de korta ögonblick då hon inte har huvudet eller händerna i framtiden. Allt arbete och all beräkning (även ren egoism) är i någon mening ”servilt”. Det tjänar alltid framtiden, som vi av nödvändighet är slavar under. Trots att den, strängt taget, inte existerar. Det absoluta nu som är vår egentliga tillvaro är ett sällsynt undantag.
Men det finns ”mirakulösa ögonblick då beräkning löses upp till INGENTING”, som Bataille skriver, alltid med versaler. Och sådana stunder är tillgängliga för alla. Han exemplifierar – på franskt vis – med en arbetare som sätter sig på ett kafé och dricker ett glas rödvin efter jobbet. Med hjälp av lönen han just har tjänat förflyttar han sig så från ett tillstånd av servilitet till ett absolut nu, ett INGENTING, där han under några få hjärtslag är suverän.
Om hälsohetsarna fick som de ville skulle de ta ifrån honom vinet. Eller så skulle de låta honom behålla det – om studier visade att det minskar risken för hjärtinfarkt. På så vis förvandlas en upphöjd, nästan kunglig gest till ännu en banal nyttighet. Den oändliga rad av praktiska bestyr som slukar våra liv förlängs med ett till.
Efter att vi har druckit vårt vin får vi heller inte glömma att röra vid vår älskades hud. Det är ju det effektivaste sättet att dämpa stress. Då slipper vi utbrändhet och kan fortsätta jobba länge än.
Suveräniteten kan ligga lika nära tiggarna som adeln enligt Bataille. Borgarklassen, däremot, är ”frivilligt de mest avlägsna”. Det beror på att de någon gång på femtonhundratalet lät kapitalismen flytta in i sin själ tillsammans med kalvinismen och med sitt oupphörliga kalkylerande, ackumulerande och optimerande gjorde vårt nuvarande samhälle möjligt, på gott och ont.
En av nackdelarna torde vara att just denna människotyp förvandlades till en mall som pressar sig på oss alla. Det är så man bör förstå samtidens hälsohets. Den säger sig vilja förvandla folks kroppar, men förändrar framför allt deras personligheter. Kritiker kallar den ibland lite slängigt för fascistisk. I själva verket är hälsohetsen borgerlig.
Pulsklockeoptimerarna har ärvt sin klass sämsta sidor och glömt bort dess dygder. Allt som blivit kvar är den ständiga beräkningen. Och möjligen självgodheten.