Beth Orton
The ground above
Partisan/Border
POP Jag var ledig när det här albumet släpptes häromveckan men kände omedelbart när jag hörde det att jag måste skriva något.
För det kan mycket väl vara så att ”The ground above” är en av årets skivor. Definitivt är Beth Ortons nionde album något av det allra bästa hon har gjort.
Orton var det sena 90-talets coolaste singer-songwriter, hängde med The Chemical Brothers och satte subtila elektroniska beats till sina Sandy Denny- och Laura Nyro-rötter på det i våras 30-årsjubilerande genombrottsalbumet ”Trailer park”. Den mer folkklassiskt skurna uppföljaren ”Central reservation” är fortfarande ett av 90-talets starkaste brittiska album alla kategorier.
55-åringen från Norwich har alltid varit värd att lyssna på men efter 2002 års ”Daybreaker” började det ta längre tid mellan albumen, Orton fokuserade på att vara förälder och tvingades även förhålla sig till de kroniska sjukdomar hon lever med.
Det gick lite grand att hinna glömma bort henne från skiva till skiva, alltid sympatiska men sällan omvälvande som de var.
Med tre år gamla ”Weather alive” kändes det emellertid som att hon hittade till en ny plats där alla stjärnor stod rätt, där de gamla folkrötterna släppte in en närmast jazzigt fri hållning till arrangemang och produktion och där hon behandlade i popmusiken sällan utforskade teman som föräldraskapets ensamhet och kärlekens utmaningar i medelåldern.
Allt det tas vidare på ”The ground above”. Det sordinerade blåset, ståbasen, live i stunden-känslan och den luftiga produktionen (av Orton själv) leder till tankarna till hur David Bowie lät jazzmusiker ta sig an låtarna på sista albumet ”Blackstar”. Sättet som Orton levererar texterna bär visst släktskap med Kate Bushs sentida skivor och den på samma gång coola och nerviga stämningen känns närmast optimerad för julihettan som i skrivande stund sveper in genom fönstret.
Det är ett slags blue eyed soul för allt annat än blåögda lyssnare, låtar om kärlek, förlust sorg, det eviga sökandet efter identitet och riktning i en fas av livet där allt bara rullar vidare.
De åtta låtarna kräver sin tid, särskilt som de gärna glider ut i längd och aldrig går att beskylla för att tränga sig på. Kanske kräver de även att lyssnaren har levt ett tag för att albumet verkligen ska träffa alla smärtpunkter. Och givetvis ska det helst höras i sin helhet.
Icke desto mindre framstår till exempel ”Before I knew”, ”Cigarette curls”, ”Love you right” och ”Otherside” efter några veckor i lurarna samtliga som något av det allra mest omistliga Orton någonsin har spelat in.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik