Kan en schlagerälskande kvinna må bättre på våren, trots att hennes värden är sämre än på hösten?
Läkaren Anders Rosengren vill i sitt sommarprat utmana glappet mellan den svartvita forskningen (han själv är även professor) och de mer svårtolkade patientupplevelserna.
Programmet landar sedan mer i utslitna insikter om att släppa sina bekymmer vid en fjällbäck och sätta relationer framför datagenererad information på våra skärmar.
Rosengrens mamma, som gick bort för sju år sen, återkommer i programmet. Läkaren berättar fint hur familjen tar med sig minnet av mamman i vardagslivet, snarare än att fastna i fotoalbum och fysiska föremål.
Mamman dog av ett brustet kärl, efter att hon några dagar tidigare tagit ett cellprov nära de stora kärlen.
Anders Rosengren hade ”stått på sig” för att provet skulle genomföras, och berättar att han kände skuld för sin mammas död (trots att det inte fanns någonting som talade för att cellprovet hade ett samband med dödsorsaken).
Hans ord skakar om mig. Det här är modigt. Jag vill höra Rosengrens rota vidare i de här komplexa tankarna, och hur han handskas med dem.
Men ämnet avhandlas för snabbt.
Jag tror att Anders Rosengren har mycket intressant att berätta. Men när allt från Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” till kritik av techindustrin ska avhandlas så fastnar sommarprogrammet oftast i ytskiktet.