Ibland pratas om kollektiv intelligens – att beslut tenderar att bli bättre om många röstar, även om var och en som deltar kanske inte har den skarpaste hjärnan.
På motsatt vis undrar jag om det inte också ibland utvecklas kollektiv dumhet. Varje deltagare kan vara supersmart, erfaren och högkompetent. Men tillsammans med andra blir summan av de intellektuella insatserna långt mindre än delarna. Som i vissa börsnoterade företag och styrelser.
Våra klassiska kronjuveler Ericsson och Volvo – i var mans pensionsfond – är sådana exempel.
Aktiebolag är en genial uppfinning för att förmedla kapital och hantera risk. Ägarna förväntar sig avkastning för risken att pengarna går förlorade. Att företag vill gå med vinst kan man kanske moralisera över. Samtidigt har marknadsekonomin varit totalt överlägsen som medel att skapa välstånd och utveckling för de många.
Det intressanta är tidsperspektiven. En riskkapitalists tidshorisont är kort: kliv in, blås upp, mjölka ur och lämna. De flesta andra strävar dock efter att skapa värden på sikt, inte att maximera vinsten just nu. Då blir också frågor om legitimitet – företagets roll, ansvar och funktion – i en samhällelig kontext centrala.
Somliga skäller sådana hänsyn för woke. Andra inser att det handlar om långsiktig överlevnad; företag som agerar stötande får svårt att både attrahera nyckelpersonal och behålla köparnas gunst.
Under pandemin pumpade staten ut massiva miljardstöd. Bland mottagarna fanns även några av våra största börsbolag. Alla förstod att det var kris, ett exceptionellt läge.
Det hindrade dock inte en del av bolagen från att tycka att det var en god idé att fortsätta dela ut pengar till aktieägarna. Eller att föreslå kraftigt höjda arvoden till styrelserna. Tondövheten var total, den kollektiva dumheten triumferade.
Jag vet exakt hur resonemangen går – som att “inte ge efter för opinionsyttringar i media”. Vid ett tillfälle hade vd föreslagits ett saftigt lönelyft och ville att ledningsgruppen i sin tur skulle få påslag mellan 15 och 20 procent mitt under brinnande ekonomisk kris. Som brukligt bredde då ett rutinerat styrelseproffs – tidigare börs-vd, de agerar ofta hejaklack – ut sig om hur fantastiskt duktig ledningsgruppen är och att styrelsen absolut måste tillstyrka.
Och visst, det är i svåra tider snarare än i goda som påfrestningarna på företagsledningen är som högst och de mest imponerande prestationerna görs. Men hur smart är det att hissa chefernas löner när övriga anställda ska övertygas om att hålla till godo med högst två procent?
I Trumpismens efterföljd har många företag servilt rensat bolagsinformation och styrdokument från allt tal om jämställdhet, klimat och hållbarhet. Men Trumps dagar är räknade.
Ericsson var ett av företagen som smörjde tyrannen i Vita huset med donationer till presidentinstallationen. Det skulle vara intressant att få veta vad bolaget tror sig ha tjänat på det.
Den kollektiva dumheten är nämligen inte bara enfaldig, den är sällan ens lönsam.