Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
”Ge mig barn, annars dör jag!” Redan i första Moseboken i Bibeln framkommer människans starka barnlängtan genom Jakobs hustru Rakel, som förtvivlad ber till Gud om att kunna bli gravid. Uppgivet ber hon till slut Jakob att ligga med sin tjänsteflicka Bilah, som agerar surrogatmamma och föder två söner.
Barnlängtan är tidlös. Men sedan Rakels tid har villkoren förändrats. För många kvinnor i dag är barnlösheten inte ofrivillig, utan resultatet av att de börjar försöka skaffa barn så pass sent i livet att det är svårt eller nästan omöjligt.
Den moderatledda regeringen har därför beslutat att fördubbla antalet offentligt finansierade IVF-behandlingar, från dagens tre till sex försök.
Det är ett välmenande förslag, men angriper inte orsakerna till låg nativitet och att så många har svårt att få barn. Det hänger snarare samman med att många skjuter upp familjebildningen till åldrar där fertiliteten avtar. Sedan år 2000 har förstföderskors medelålder i Sverige ökat från drygt 28 till 31 år. En utveckling som är särskilt bekymmersam eftersom kvinnans ålder är den enskilt viktigaste faktorn för möjligheten att bli gravid.
Någon internationellt fastställd optimal åldersgräns för IVF finns inte, men forskningen är entydig: sannolikheten att IVF-behandling leder till graviditet minskar drastiskt med kvinnans ålder. Registerdata visar att chansen är drygt 50 procent före 35 års ålder, omkring 13 procent vid 41–42 år och endast 4 procent efter 42.
Fler IVF-försök kan öka den samlade chansen att få barn. Men de kan inte fullt ut kompensera för den åldersrelaterade försämringen av fertiliteten.
Sverige tillämpar redan en övre åldersgräns för IVF. Behandlingen ska i regel påbörjas före kvinnans 40-årsdag, men privata kliniker kan ha mer flexibla åldersgränser. Moderaterna vill nu se över den gränsen. Det gör frågan om kvinnans ålder och behandlingens medicinska nytta ännu mer angelägen, särskilt eftersom varje ytterligare behandlingsomgång tar tid samtidigt som chansen att få ett barn minskar.
Varken fler subventioner eller en högre åldersgräns förändrar den biologiska klockan. Fler försök kan öka chansen att få barn, men de kan inte fullt ut kompensera för den åldersrelaterade fertilitetsminskningen. Med en prislapp på runt 50 000 kronor per IVF-försök, blir minimikostnaden 300 000 kronor per patient vid sex offentligt finansierade tillfällen.
Sverige behöver snarare en fertilitetsstrategi än en IVF-strategi
När nyttan samtidigt minskar med stigande ålder blir det en svår prioritering av begränsade vårdresurser, som också skulle kunna användas till snabbare fertilitetsutredningar eller kortare vårdköer. Därför är det rimligt att patienten själv får stå för kostnaden efter tre statligt finansierade IVF-behandlingar.
Enligt Christina Lloyd, som är gynekolog och styrelseledamot i företaget CMedical Gynekologi och Fertilitet, behöver Sverige snarare en fertilitetsstrategi än IVF-strategi. Fler IVF-försök kan hjälpa enskilda par och öka deras chans att få barn. Men löser inte helt grundorsakerna till de låga födelsetalen, eller den åldersrelaterade fertilitetsminskningen. En fertilitetsstrategi bör säkra bättre kunskap om fertilitet samt erbjuda proaktiv vård med snabb fertilitetsutredning vid behov, familjeplanering, inklusive rådgivning om möjlighet för äggfrysning i ung ålder.
För de som är medicinskt lämpade för IVF måste politiken ta tiden på mer allvar. I dag varierar väntetiderna mellan regionerna från några månader till uppemot två år. Långa väntetider gör att kvinnor förlorar värdefull tid. När åldern är den enskilt viktigaste faktorn får vårdköer inte bli ännu en orsak till sämre behandlingsresultat.
I Bibeln hade Rakel inte tillgång till dagens fertilitetsbehandlingar. Hon levde med samma biologiska begränsningar som dagens kvinnor. Hur mycket tekniken än utvecklas finns de kvar, och låter sig inte lagstiftas bort.