Maria G Francke är kulturchef.
Det är fascinerande hur mycket som går att klämma in i en och samma serie eller film utan att alltihop bara spricker.
”Heartstopper”, som visats i tre säsonger med start 2022 på Netflix, omfattar teman som homofobi, mobbing, psykisk ohälsa, ätstörningar, självskadebeteende, transfrågan – utan att det på något sätt känns överlastat eller plakatigt. Särskilt de två första säsongerna var en stor succé.
Men skildringen av tonåringarna Charlie och Nick, den ena en lite udda nörd, den andra en poppis sportkille, och hur deras kärlek växer fram har inte bara väckt positiv uppmärksamhet. Både serien, och seriealbumen av Alice Oseman som den bygger på, har förbjudits i flera länder på grund av innehållet: Ungern, Ryssland, Turkiet och delar av USA har på olika sätt begränsat eller förbjudit tillgången till både seriealbumen och serien.
Nu är sista chansen för att mjölka lite till ur detta projekt innan skådespelarna Joe Locke (Charlie) och Kit Connor (Nick) blir för gamla att spela skolpojkar. Denna gång är det en film, och i ”Heartstopper forever” förbereder sig eleverna för livet efter skolan – ska de vidare till universitet, eller förbereda sig för vuxenlivet på något annat sätt?
Gillar man denna coming of age-serie så gillar man också filmen, det tror jag att jag vågar lova. Även om det mesta som händer är ganska så förutsägbart. Det man tror ska hända, det händer.
Mycket ställs på sin spets för vännerna i skolan nu när de snart ska skiljas åt. Detta gäller även Charlie och Nick. Medan Charlie ska studera vid ett universitet många mil bort stannar Nick kvar för att gå sitt sista år. Det mesta mellan dem är harmoni – deras förhållande är nu helt etablerat och de hamnar i säng mest hela tiden. Men samtidigt som de är lyckliga tillsammans uppstår ändå fnurror på tråden när vardagsdramatiken gör att de blir osäkra på varandra. Charlie ramlar ner i svarta hål, Nick reagerar på andra sätt när han försöker hantera sin osäkerhet.
”Heartstopper är verklighetsflykt för queera människor”, beskriver skådespelaren Yasmin Finney, som spelar transkvinnan Elle i serien och filmen i ett reportage i Guardian, och det är faktiskt mitt i prick. Men det är också kvalitetsunderhållning för i princip vem som helst som har ett öppet sinne för samtiden och de dilemman som unga människor står inför.
Att detta smarta och hjärtevärmande och ja, även upplysande universum, som riktar sig till i första hand unga, attackeras av hbtqi-fientliga krafter är ingenting annat än tragiskt. Det är beteendet att sätta bisarrt höga åldersgränser eller till och med kriminalisera distributionen som bör bannas och ingenting annat. För ”Heartstopper” är egentligen på samtliga sätt ett helt vanligt och oskyldigt drama för unga.
”Heartstopper forever” visas på Netflix.