Den 29 juni skickar Sara ett meddelande till tidningens reporter:
”Läste i Sydsvenskan att mannen som körde ihjäl 14-åringen vid Södervärn hade uppsökt akutpsyk samma dag men nekats vård. Herregud.”
Sara kontaktade Sydsvenskan i mitten av maj just för att hon ville att vi skulle skriva om psykiatrin i Malmö. Hon ville klaga på bemötandet efter att hon mot sin vilja skrivits ut från vårdavdelning 89 i slutet av april i år.
”Jag var så pass illa däran att jag inte kunde ta mig från sjukhusområdet. Vad som följde var en eftermiddag där jag två (!!!) gånger togs till akutpsykiatrin av annan sjukhuspersonal, men blev avvisad”, stod det bland annat i hennes tipsmejl.
När vi först sågs i hennes tvåa i centrala Malmö i slutet av maj hade det gått en vecka sedan den 14-åriga flickan blivit ihjälkörd vid Södervärn.
Det skulle dröja nästan en månad innan Sydsvenskan avslöjade att den misstänkte självmant sökt hjälp på psykakuten – timmarna innan han struntade i att stanna vid rött ljus på och dödade 14-åringen.
Han blev avvisad från akuten, något Sara själv varit med om.
– När jag sökt akutvård har jag fått höra ’amen Sara, ångest är inte farligt’ eller att man inte trott på mig när jag sagt att jag har suicidtankar, säger hon.
Sara är tolv första gången hon tänker på självmord.
Året är 2007 och Lunarstorm och MSN heter plattformar där ungdomar träffas för att chatta och dela bilder med varandra. En ”vän” där får henne att skicka lättklädda bilder på sig själv. Att det inte är en jämnårig flicka blir hon varse senare.
På köksbordet i Malmö ligger 19 år gamla handlingar från barn- och ungdomspsykiatrin i hennes hemstad. I anteckningar från mötet med en kurator beskrivs Sara som ett ”resursstarkt barn”. Hon bor med sina föräldrar och en yngre syster. Hon har lätt för att lära och tränar karate på fritiden.
Men:
”Modern uttrycker oro för Sara som drar sig undan kontakt både i familjen och med kamrater. Dessutom har hon hittat ett brev där Sara uttrycker att hon inte vill leva.”
När hon var fjorton fick Sara diagnosen autism. PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, när hon var 22. Hon var också i en relation med en tio år äldre man som dömts för att ha slagit henne.
Parallellt med ångesten pågår livet.
2017 flyttar Sara tillsammans med en kompis, först till Lund och sen till Malmö. Hon vill bort från hemstaden. Hon har alltid känt en dragning till Skåne.
2017 är ett bra år. Fram till oktober samma klarar hon sig utan ångestdämpande. Men allt förändras under metoo-hösten, då kända och okända kvinnor öppet berättade om sexuella övergrepp de utsatts för.
– Man kunde inte värja sig mot de orden och då … blev det liksom övermäktigt för mig.
Det brukar bulta i hjärtat och öronen. Hon tappar kontakt med kroppen.
– När jag får ångest, det är som att falla handlöst från hög höjd.
– Jag brukar säga att ångest är en varm känsla, medan suicidtankar är en kall känsla.
När den känslan blir överväldigande sätts livet på paus. I början av april i år blev minnesbilderna från tidigare trauman intensiva. Kanske berodde de svarta tankarna på stressen i skolan; hon läser till journalist på distans och det var en hetsig period i utbildningen. En bidragande orsak till att hon inte kunnat sova kan ha varit på att hon måste flytta till en mindre lägenhet.
– Jag var tvungen att bli inlagd, annars hade jag gjort något jävligt dumt.
Hon förberedde sig väl inför sitt besök på psykakuten, vis av tidigare erfarenheter av vad hon upplevt som dåligt bemötande.
– ”Ja, jag vet att ångest inte är farligt”, sade jag. ”Jag har inte ångest nu. Jag är självmordsbenägen. Ni måste tro mig”, sade jag då.
– Den första skötaren jag träffade sa: ”Jag tror dig”.
– Det var så himla fint att få höra den meningen.
Den 18 april blir hon inlagd på vårdavdelning 89 i Malmö. Tanken är att hon ska skrivas ut sex dagar senare. Men när den 24 april kommer är hon inte redo att åka hem. I sin överklagan till patientnämnden beskriver hon hur en skötare skäller ut henne för att hon skrämmer andra patienter med sina skrik. Hon får höra att hon måste skärpa sig och packa; rummet behövs till en annan patient. Skötarna packar ned hennes saker men glömmer bland annat hennes mobil.
Sara gråter och skakar men blir, enligt egen beskrivning, utföst från avdelningen. En anställd från en annan psykiatriavdelning tar henne till psykakuten. En skötare från akuten kommer med hennes mobil och berättar att hon mår bra, att hon blivit bedömd, att hon fått medicin och att hon ska åka hem.
”Jag kollapsar utanför mottagningen, jag gråter, är okontaktbar, all livslust har runnit ur mig”, skriver Sara i sin klagan.
Återigen hittas hon av en sjukhusanställd, och denna gång får hon sitta i ett bedömningssamtal på psykakuten. Hon blir ombedd att berätta om sitt trauma, men då är orken slut. I sin journal läser hon senare att hon är ”… ledsen, med inslag av hysteri”.
Ännu en gång får hon lämna psykakuten och ännu en gång får hon hjälp av sjukhuspersonal, denna gång med att kontakta sina anhöriga.
”Jag kände mig totalt avhumaniserad, som om jag var en ouppfostrad hund som behövde lära sig att veta hut”, skriver Sara till patientnämnden.
– Jag förstår att de behöver prioritera. Jag förstår att de har mycket att göra, men samtidigt önskar jag att de kunde visa lite mer medmänsklighet, säger hon.
Den 29 juni, samma dag som Sydsvenskan avslöjar att den misstänkte för dödskraschen på Södervärn nekats vård, får Sara ett ”kompletterande svar” på sin klagan. En avdelningschef håller med om att ”personal brustit i sitt bemötande” i samband med utskrivningen. Att Sara stressades iväg från sitt rum var också fel. Dels för att det inte alls stämde att en annan patient behövde rummet, men också för att hon, även om så vore fallet, hade kunnat vistas i allmänna utrymmen för att göra sig redo för hemfärd.
”… enheten jobbar kontinuerligt med bemötande frågor såväl vid arbetsplatsträffar, handledning och omvårdnadskonferenser,” skriver chefen bland annat.
– Hon erkänner att de gjorde fel som kastade ut mig. Det är ändå skönt att få bekräftelse på det, säger Sara.
Måns Gerle är verksamhetschef för vuxenpsykiatrin i Malmö och han uttalar sig inte om det specifika fallet. Tittar man över längre tid, i decennier räknat, har antalet platser i den slutna psykiatrin blivit färre. Istället har fokus flyttats till öppenvården, säger han.
En viktig del av uppdraget är att fördela resurserna, eller hitta ”en rimlig handläggning utifrån personens önskemål och lidande”, som han uttrycker det.
– Vi ska göra störst nytta för dem som har störst behov. Även andra ska få hjälp, förstås. Men det handlar alltid om att göra medicinska prioriteringar.
Enligt Gerle händer det ibland att vården brister i att pedagogiskt förklara för vårdsökande varför de inte alltid får den hjälpen de anser sig behöva. För att förbättra bemötande använder sig psykiatrin av en utbildning enligt Good Psychiatric Management. Den utgår från att ”bygga relationer, att hjälpa personer att använda egna resurser och att validera patientens lidande”.
– Så det är inte bara fluff utan det finns en strategi, även om man kanske inte alltid kommer att leverera just den insatsen som patienten först tänkte sig, säger Måns Gerle.
Om du har självmordstankar ska du inte hålla det för dig själv, utan då behöver du söka hjälp. Prata med någon du har förtroende för, kontakta en stödlinje eller sök hjälp i vården, skriver Region Skåne.
- Bris - Barnens rätt i samhället. Du kan ringa eller sms:a till nummer 116 111. Du kan också mejla eller chatta.
- Hjälplinjen på telefon 90390. Du som är över 18 år kan ringa eller skriva.
- Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
- Jourhavande präst nås via telefonnummer 112. Du kan också mejla eller chatta.
- Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.
Källa: Region Skåne