I dag framställs olikheter ofta som problem, skriver författarna till den nya boken ”Varning för centralism”.
Regeringen har tillsatt utredningar som på punkt efter punkt snävar in handlingsutrymmet för landets kommuner och regioner. Mantrat är att staten ska garantera att medborgarna får samma välfärd och service över hela landet. Det sägs inget om anpassning till lokala förhållanden eller om att rikspolitiken utgår från vad medborgarna vill.
I denna nya centralistiska demokrati formulerar rikspolitiken både mål och medel. Medborgarna reduceras till konsumenter av lokalt producerad välfärd – skola, vård och omsorg. Behovet av att utveckla alla delar av Sverige utifrån deras olika förutsättningar har försvunnit. Lokalt engagemang och ansvar är inget värt – allt ska styras från Stockholm.
Det kommunala självstyret har länge varit en bärande princip i den svenska demokratin. Men aldrig tidigare har det varit ifrågasatt på så många sätt samtidigt. I dag framställs olikheter ofta som problem. Rikspolitiker vill styra mer, och många är kritiska till att kommuner och regioner samarbetar för att utveckla välfärden.
I den nya debattboken Varning för centralism pekar vi på att centralismen inte bara drivs av argument om likvärdighet, utan också av en vilja att styra, kontrollera och följa upp mer från centralt håll. Det leder till ett perspektivskifte: det som sker lokalt och regionalt får mindre betydelse, och besluten flyttas allt oftare centralt.
Men demokrati och utveckling måste byggas nerifrån, i ett nära samspel med landets medborgare.
Demokrati är inte bara att rösta vart fjärde år, utan också en process där politiker fångar upp ståndpunkter och för dialog som fördjupar förståelse och leder till utvecklad samsyn.
Det måste finnas sätt för medborgarna att göra sina röster hörda och att på olika sätt delta i de politiska processerna.
Utan en levande demokrati riskerar medborgarna att bli passiva mottagare av välfärd. Ansvarstagandet urholkas, frustrationen växer och tron på enkla lösningar stärks. Det banar väg för auktoritär högerpopulism.
I dagens centralistiska visioner trängs den demokratiska processen undan.
Det senaste uttrycket för centralism är att frånta regionerna ansvaret för den regionala utvecklingspolitiken. För 30 år sedan började ansvaret i stället föras över från landshövdingarna till länens folkvalda politiker. Tanken var att en starkare lokal och regional förankring skulle skapa bättre samordning mellan staten och dess många politikområden. Nu föreslår en statlig utredning, Ett sammanhållet, robust och konkurrenskraftigt Sverige – framtidens politik för utveckling i landsbygder och regioner, att uppdraget ska gå tillbaka till staten i form av myndigheten Tillväxtverket. Det sker trots att utredningen ger en svidande och långtgående kritik av att staten, det vill säga regeringen, centrala myndigheter och länsstyrelserna, misslyckats med att samordna och styra för Sverige avgörande utvecklingsfrågor som näringslivspolitik, hållbar utveckling, vägar och järnvägar, landsbygdsfrågor, kollektivtrafik, kompetensförsörjning, arbetsförmedling och kulturpolitik. Utredningen konstaterar att staten i dag saknar förmåga att arbeta över gränserna mellan olika politikområden.
Den uppenbara lösningen har varit att bygga utvecklingspolitik underifrån. Med rötter i Centerpartiets och Thorbjörn Fälldins politik för decentralisering på 1970-talet – med stöd i den kommunala självstyrelsen som princip – och senare med impulser från EU:s subsidiaritetsprincip – att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt – har riksdag och regering av olika färger decentraliserat rollen som samordnare av utvecklingsinsatser i regionerna.
Sveriges 21 regioner har successivt byggt upp förmågan att driva, leda och samordna samarbeten med och mellan kommuner, statliga myndigheter, näringsliv, ideell sektor och EU-nivå för att lösa komplexa samhällsproblem.
Nu säger regeringens utredare farväl till decentralisering, kommunal självstyrelse och subsidiaritetsprincipen – tanken att beslut ska fattas så nära människor som möjligt. Samtidigt tonas betydelsen ned av att hållbar utveckling måste bygga på lokal och regional kunskap om vad som behövs.
Det behövs en ny debatt om vad regeringsformens bestämmelser om kommunal självstyrelse ska innebära framöver. Vad som krävs är alternativa lösningar för att skapa ett sammanhållet, robust och konkurrenskraftigt Sverige.
De politiker som styr Sverige bör:
• Bejaka regionala olikheter. Ansvarstagande och anpassning till lokala förutsättningar är grundläggande värden i en demokrati.
• Bygga upp landets politik och styrning så att ansvar och befogenheter samlas på lokal och regional nivå. Det är staten som behöver det lokala engagemanget, inte tvärtom.
• Möjliggöra ett regionalt ansvar för fler frågor. Om regionerna får ett samlat ansvar för sjukvård, näringslivsutveckling, sysselsättning, fysisk planering, miljö, infrastruktur, kommunikationer, utbildning, forskning, kultur och turism får de också ett brett uppdrag med både välfärd och utveckling som mål.
Den regering som tillträder i höst bör tillsätta en parlamentarisk utredning som värnar och utvecklar det kommunala självstyret.
SKRIBENTERNA
Jörgen Johansson, docent i statsvetenskap på Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet
Gunnar Johnson, tidigare VD för Kommunförbundet, Sörmland och Regionförbundet Uppsala
Lars Niklasson, biträdande professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet
Magnus Persson, tidigare statssekreterare och direktör för Regionförbundet Örebro län
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.