Petter Larsson är journalist och skribent på kultursidan.
Om någon, låt oss kalla honom Jimmie, firar bröllop med ledaren för ett kriminellt MC-gäng – eller om en gosse i en familj, som vi kan döpa till Forssell, är högerextremist – eller om någon annan, som kanske heter Anders, blottar sig på fyllan och slänger sexistiska kommentarer omkring sig – så händer ingenting.
Om en utomeuropeisk invandrare, kanske en amerikan som gift sig med en svensk, kanske en indisk student eller en thailändsk bärplockare, beter sig på samma sätt, så ryker deras uppehållstillstånd och de kan utvisas.
Dessa olika måttstockar är innebörden av de nya så kallade vandelskraven för uppehållstillstånd som började gälla i veckan.
Principen är inte ny. Sverige har länge haft krav på skötsamhet för att få vistas i landet, men då har det framför allt handlat om att inte begå allvarliga brott.
Nu sänks tröskeln dramatiskt.
Det kan röra sig om flera mindre allvarliga brott som så att säga kan samlas på hög. Men framför allt skapas en stor gråzon där man ska förvägra eller dra tillbaka uppehållstillstånd på grund av handlingar som en person inte har dömts för och i många fall handlingar som inte ens är brottsliga. Det är alltså ett slags morallagstiftning.
Om Försäkringskassan till exempel misstänker att man fuskar lite med sjukpengen. Eller om man ”har samröre” med ”våldsbejakande organisationer” – ett gummibegrepp som misstänkliggör lagliga verksamheter. Eller om man gång på gång lever rövare på fyllan, försöker smita från fortkörningsböter eller från att betala sina skulder, så kan det innebära ett återkallat uppehållstillstånd.
Dessutom ska lagen gälla retroaktivt. Om en person imorgon begår någon mindre förseelse, så ska myndigheterna titta flera år tillbaka, till innan lagen trädde i kraft, och leta upp brott eller moralöverträdelser.
Det låter som en politik för massutvisning. Men riktigt så är det inte. Den som till äventyrs hade velat köra ut nakenbadande tyskar eller inbillar sig att flyktingar på något vis skulle ha sämre moral än svenskar kommer att bli förtretad. Eftersom Sverige än så länge följer de EU-regleringar vi skrivit under är EES-medborgare, flyktingar och så kallat alternativt skyddsbehövande, alltså krigsflyktingar, undantagna från vandelsutvisning.
De grupper vars levnadssätt ska granskas i detalj är med andra ord till exempel utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare och studenter.
Undantaget är också prostitution, tiggeri och att vara drogberoende. Inte heller kan i övrigt lagliga yttranden vägas in, som att skrika att minister X är en folkmördare eller hävda att socialtjänsten kidnappar barn. Om man får tro direktivet är det ett litet bakslag för regeringen, som gärna hade sett en inskränkning av yttrandefriheten också.
Exemplifieringar och undantag nämns dock inte i lagtexten, dem får man gå till förarbetena för att hitta. Det är i sig ett problem eftersom det blir väldigt oklart för landets invånare vad som egentligen gäller.
Jag misstänker att det finns en avsikt i detta: utlänningar ska känna sig osäkra, under hot, ovälkomna.
Vi befinner oss nämligen i fas två i försöken att skapa ett utlänningsfritt land. Efter att i görligaste mån ha begränsat invandringen till Sverige med hårda asylregler, försörjningskrav, och skyhöga lönenivåer för arbetskraftsinvandring, handlar det nu om att kasta ut så många som möjligt av de utlänningar som redan finns i landet.
Samtidigt som vandelskraven infördes krävde SD att även svenska medborgare ska erbjudas så kallat återvandringsbidrag. Utrikesfödda ska alltså pressas att avsäga sig sitt medborgarskap och förmås att lämna landet.
”Vi har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen”, kommenterade partiets migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling (ETC 14/7).
Detta är partiets livsluft, den rasism som man ibland försökt gömma undan, men som man i triumfens ögonblick vågar uttala öppet igen. I praktiken har man nu fått stöd inte bara av regeringen, utan även av Socialdemokraterna, som också röstade för vandelslagen. Alla dansar de efter Jimmies pipa.
Gissningsvis kommer dock ganska få utlänningar i slutändan att utvisas på grund av misskötsamhet. För det första är en majoritet av de utrikesfödda svenska medborgare och stora grupper av de övriga är alltså undantagna. För det andra har det i länder som Tyskland, Norge och Storbritannien visat sig väldigt svårt att i praktiken återkalla uppehållstillstånd.
Men den som hänger upp sig på antalet utvisningar missar den politiska poängen.
Syftet är att dela upp befolkningen i en grupp kelgrisar och en grupp styvbarn. Bara genom själva stiftandet av vandelslagen vill man göra gällande att det finns en massa utlänningar i landet som missköter sig och att det på något vis är ett större problem än alla de svenskar som gör det.
Det är också skälet till att man inte helt sonika kriminaliserar de beteenden man anser oönskade: då skulle en massa infödda drabbas. Att sjukskriva sig under fotbolls-VM eller försöka smita från skatter och skulder är ju så ursvenska seder och bruk att man rent av skulle kunna kalla det en lyckad integration om utlänningar anammar dem.
Lagstiftningen är framför allt riktad till alla oss som inte omfattas av den. Det är vi som ska känna oss uppvärderade, omhuldade. Som det heter i utredningens direktiv: ”Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svensk gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen.”
”De” ska passa sig och buga lite extra för herrefolket, alltså.
Jag tror detta är viktigt för att förstå högerradikalismen: det är ett identitetspolitiskt projekt som syftar till att höja statusen för oss infödda genom att sänka statusen för de utrikesfödda. Att kräva språktester för uppehållstillstånd och medborgarskap, idén om visitationszoner i förorterna, tanken att sätta ett maxtak på andelen invandrare i vissa bostadsområden och nu denna lag om vandelsprövning innebär att man spjälkar av en grupp ur befolkningen som man anser sig kunna behandla sämre än andra. Man degraderar deras status.
På så vis uppvärderas automatiskt statusen för de infödda. Det är vi värda, inte för att vi har presterat något särskilt, utan för att våra förfäder har bott här sedan salig kung Göstas tid, även om deras beteenden kanske inte alltid varit exemplariska.
Ulf Kristersson kan bygga hönsgård för skattepengar och dela ut fina jobb till kompisar.
Petter Larsson kan fylleyla på stan.
Därför att vi är statens kelgrisar.