Med sociala medier demokratiserades information. Det gällde i både det stora och det lilla. När USA:s ledande nyhetsbyrå AP i februari 2012 kablade ut nyheten att superartisten Whitney Houston hade avlidit hade det redan varit bekräftat i 55 minuter på Twitter, enligt Pew Research Center.
Med Twitter kunde vem som helst med en internetuppkoppling få direkt kontakt med beslutsfattare. De senare kunde förmedla sina budskap utan medias filtrering. Dessutom kunde meningsfränder finna varandra. Twitter sägs ha spelat en avgörande roll för att driva fram och organisera protesterna under arabiska våren och senare under #BlackLivesMatter och #MeToo.
Med 140 tecken kunde vem som helst förändra världen, som grundaren Jack Dorsey uttryckte det i just en tweet.
Det var därför inte konstigt att Twitter snabbt blev populärt hos politiker och opinionsbildare. När USA:s dåvarande president Barack Obama började att använda plattformen fick den en seriositet. Det blev en viktig kanal för tung diplomati och nyhetsförmedling.
Det var dock hans efterträdare som med Twitter skakade om grunden för politisk debatt. Donald Trump rumlade in i Ovala rummet med sin smartphone i ena handen. Den förvandlades till en megafon med vilken han talade till sin väljarbas. I ryckiga och ofta nattliga kortbudskap på 140 tecken. Det hann bli 25 000 tweetar innan hans konto stängdes av i samband med stormningen av Kapitolium i slutet på hans första presidentperiod.
Sedan Elon Musk köpte Twitter och senare döpte om det till X har Trump välkomnats tillbaka. Under den andra mandatperioden har presidentens aktivitet dock flyttats till plattformen Truth Social, där mest bara hans egna anhängare finns. Men följderna märks ändå.
Visst kunde det även förr kännas som en diskussionsklubb för besserwissrar. Men i dag påminner det allt mer om en anslagstavla för rättshaverister.
Tänk att något som hade så goda förutsättningar att bli bra kunde vändas till något så dåligt. Avståndet mellan väljare och valda borde ha minskat. I stället skapades avgrunder mellan olika väljargrupper. Makthavare borde ha blivit lättare att ställa till svars. I stället kan de obehindrat ljuga och förvränga som de vill. Alla borde ha fått tillgång till mer kunskap och information. I stället har basen för kunskapsinhämtning och åsiktsmångfald eroderats. Samtalen borde ha blivit mer upplysta och faktabaserade. I stället urartar diskussioner i osande påhopp och tvärsäkra påståenden.
”Tänk att något som hade så goda förutsättningar att bli bra kunde vändas till något så dåligt.”
Men sociala medier är här för att stanna, så de måste helt enkelt vridas tillbaka till något bra. Hur då?
EU-kommissionen vill begränsa barns tillgång till sociala medier, förklarade dess ordförande Ursula von der Leyen i måndags. Barn under 3 år bör helt undvika skärmar. Mellan 3 och 13 år ska de bara få använda sociala medier tillsammans med vuxna. Mellan 13 och 18 år ska de få använda sociala medier själva, men bara plattformar med inbyggda skydd.
Sådana restriktioner kan vara nödvändiga för att stoppa de allvarligaste följderna av dysfunktionella sociala medier. Och regleringar som finns för att säkerställa en fri och öppen debatt i fysiska miljöer måste rimligen kunna användas för att garantera detta digitalt.
Men samhället kan inte ropa på lagstiftning för att lösa grundproblemet. Politiska inskränkningar kommer här alltid att ligga ett steg efter tekniken och vara ett trubbigt verktyg för förbättring. Dessutom riskerar de att missbrukas av makthungriga politiker som vill förhindra – eller i vart fall inte ser något värde i – just de positiva effekter som beskrivs ovan.
Sociala medier växte fram organiskt, och deras avigsidor måste i första hand lösas på samma sätt. Vägen tillbaka till sansade miljöer i sociala medier går snarare genom ett aktivt ansvarstagande från dem som tillhandahåller plattformarna och förändrade attityder hos användarna. Det gäller givetvis också makthavare i politik och näringsliv, som måste föregå med gott exempel. Tyvärr har det inte varit fallet hittills.