Viktor Johanssons ”Kapslar” från 2007 som tilldelades Borås tidnings debutantpris, hör till de mer intressanta poesidebuterna från 2000-talet.
Inte för att den var fulländad, boken hade tvärtom en del skavanker, men den var också sprittande och säregen i sitt sätt att rytmiskt mangla fram bilder. Sedan kom ”Game over” 2010, där hans stil renodlades ytterligare.
Men efter det har det varit tyst på poesifronten. I stället gav han ut några romaner och desto mer film, ofta hybrider mellan dokumentär och spelfilm.
Jag har själv bläddrat igenom mitt vältummade exemplar av ”Kapslar” många gånger och undrat varför människan inte gett ut fler poesiböcker. Sådant är det ju svårt att veta, vissa ämnen kräver en film, annat är reserverat specifikt för poesin.
Men nu har han många år senare återvänt till poesin, med samlingen ”Den lena stenen”. Mycket känns igen från de två tidigare samlingarna, men det märks att det är en poet som åldrats, blickar tillbaka på ett liv. Gett upp många illusioner men hållit fast vid några. Dikterna tycks både friare och mer stadiga.
Vad har giftiga grodor med fotoalbum att göra?
Sten i olika former utgör den sammanhållande tematiken (varför älskar poeter stenar egentligen?). Det finns ett tydligt jag, och jaget har ett organ som läkaren beskriver som ”hårt som sten” och måste opereras bort. Efter ingreppet går jaget in i den svarta äggulan som avlägsnats från kroppen, ”Lever merparten av mitt liv däri, / simmar runt i en sammanpressad gravitation. / som något slags hämnd, / lika hårdkokt som missriktad”.
Passagen är talande för Johanssons metod i denna bok. Han tar ett ting, vrider och vänder på det, skickar dikten i en oväntad riktning. Som att vara liten och läsa ordet ”filmjölk” på paketet vid frukosten, men i stället tänka på det som ”film” och jölk”, eller tänka på Transformers vid anblicken av ”Tranströmer” på en bokrygg. Dessa associationer landar i en scen där jölken rinner igenom ”på ett halvperverst sätt”, och gigantiska bilskulpturer spelar på elledningar som fiolsträngar. ”Det är inte jätteelegant / men desto häftigare, / precis som jag vill ha min begreppsvärld.” Se där en tydlig poetik. Och så nästa påstående: ”Jag tycker inte alla tar sig ansvar / att återförtrolla världen”.
Johansson vet vad han vill, och är grundad i sin sorgsna ton, ömma blick och (halv)raka syntax. Det betyder inte att läsaren alltid förstår vad han håller på med. En ål i en brunn leder vidare till associationer om skräckfilmen ”The ring”. Vad har giftiga grodor med fotoalbum att göra? ”Den pockande bilapokalypsen” med en förlossning? Ingen aning. Men det är mycket visuella dikter vi har att göra med, som både direkt och indirekt förhåller sig till filmen som uttrycksmedel.
I botten finns en påminnelse om att tiden går, att till och med stenar nöts ner av regnet
Ta bara bokens första dikt, där det finns ett regnskimrande spädbarn. ”I vanliga fall ska de bäras in, / tvärt och akut som sockerbitar,”. Jaget önskar att man skulle låta det bero, på grund av den feta hinnan som spädbarn påstås dela med änder och sälar, att den skimrar och skiftar färg som oljespill. Det är både filmiskt och obegripligt.
Jo, han lyckas faktiskt återförtrolla världen. Det finns en rörlighet i Johanssons diktvärld. Det ryms så mycket av livet och döden, men också Ninja Turtles, synskadade fiskar i djuphavsgravar och Gaza.
Men Det finns också något lite… weird i många dikter. Det kan se slarvigt ut, men efter flera omläsningar blir det tydligt att detta faktiskt är en mycket formmedveten bok. I botten finns en påminnelse om att tiden går, att till och med stenar nöts ner av regnet.
I en dikt skriver Johansson:
”Det finns ett verklighetsplan som väsnas,
Varnar och spelar med svanstippen som en skallerorm.
Det är varje gång vi sätter ett järnspett i stenröset,
Bänder och har oss.”
Dikterna pekar hela tiden mot någon slags skev skönhet mitt i allt det prosaiska. Så skulle man kunna formulera en av konstens uppgifter.