Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Häromveckan klubbade EU-parlamentet igenom en förlängning av den tillfälliga så kallade ”Chat Control 1.0”-lagen. Förfarandet var inte särskilt snyggt: trots att de flesta ledamöter i parlamentet röstade emot emot förslaget, lyckades motståndarna inte samla ihop den absoluta majoritet som krävdes för att stoppa lagtexten.
Därtill tillkom en hel del tänjande på EU-maskineriets ordinarie lagstiftningsprocess från både medlemsstaterna och den liberal-konservativa EPP-gruppens sida.
I bakgrunden puttrar det som är tänkt att bli den permanenta lagen, Chat Control 2.0 (egentligen ”Child Sexual Abuse Regulation”) vidare i EU-systemet. Syftet är lovvärt: att skydda barn från övergrepp. Men priset för den personliga integriteten är för högt: om Chat Control 2.0 införs så som förslaget ser ut nu kommer alla former av krypterad kommunikation i praktiken att bli omöjlig.
I stället för att övervaka misstänkta förbrytare och pedofiler kommer myndigheternas arbetssätt snarare att likna principen om att övervaka allt och alla, hela tiden. Turerna kring Chat Control 1.0 och 2.0 är förvisso snåriga och svåra att hänga med i. Men med tanke på vilket hot de utgör mot individens rättigheter är det, med få undantag, påfallande tyst om detta i debatten.
Var är indignationen över det uppenbara ingreppet i den privata sfären?
Det finns fler exempel i närtid på det svala engagemanget för personlig integritet: enligt en ny EU-förordning ska alla nya bilar utrustas med kamera i förarhytten, som registrerar om föraren nickar till eller tappar fokus på vägen.
Bra för trafiksäkerheten, förstås. Men var är indignationen över det uppenbara ingreppet i den privata sfären? En bil är inte en busshållplats eller tunnelbanevagn. Hur många av oss har inte bråkat, skvallrat eller öppnat upp sig om livets innersta under bilfärder med sin partner eller bästa kompis? Och hur kan vi vara säkra på att det som sägs i en kinesisk bil inte skickas till Peking? När SVT:s Rapport (7/7) frågade människor på stan om kameraövervakningen var reaktionerna för det mesta positiva och/eller uppgivna. Allt spelas ju in ändå.
Visst, de smarta telefonernas intrång i våra liv de senaste 10-15 åren har definitivt gjort oss avtrubbade inför att någon, någonstans kanske ser och hör allt vi gör. Men det handlar just om avtrubbning – inte att det är rätt. Behovet av en motreaktion är större än någonsin.
Här finns en uppenbar fråga för ett liberalt parti att engagera sig i.