Margareta Flygt är litteraturkritiker på kultursidan.
I våras förde översättare, författare och förläggare hetsiga debatter om AI och SE.LLMA (Sveriges Large Language Model Alliance), en svensk språkmodell. Men någon svensk konsensus är inte att tala om. För utomstående kan det ha varit svårt att förstå vad det handlar om.
SE.LLMA (Selma Lagerlöf vänder sig i sin grav) är ett samarbete mellan myndigheter, nyhetsmedier och Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.
”Målet är att skapa en språkmodell som inte bara talar och skriver svenska utan också förstår den svenska kontexten”, sades det på presskonferensen där även statsminister Ulf Kristersson deltog – och snabbt ska det gå. AI-utvecklare verkar i alla fall inte sakna humor, i Tyskland heter en motsvarande språkmodell SauerkrautLM.
Tidigare fungerade digitala översättningar som lexikon, medan en AI-genererad text eller översättning fyller i vilket ord som sannolikt kommer näst. För detta krävs att språkmodellen tränas med högkvalitativ text, som skönlitteratur. Kungliga biblioteket, som samlar pliktexemplar av allt som trycks i Sverige, vill lämna ut sitt material för AI-träning.
Författarförbundet menar att KB visserligen har rätt att analysera text, men inte att generera nytt material, vilket SE.LLMA innebär. Hittills har det piratkopierats litteratur hej vilt, lite under mottot ”ord är väl gratis”. Att litteratur är upphovsrättsskyddad blev ett sent uppvaknande. Men på Författarförbundets förbundsstämma sattes samarbetet på paus.
”På vilket sätt gynnar en sådan [språkmodell] litteraturen i stort och inte bara förlagsägare och storföretag?” undrar författaren Olivia Bergdahl i Dagens Nyheter. Inte alls skulle jag säga.
Projektet handlar inte om ett nyvunnet intresse för svensk kvalitetslitteratur. Men nu råkar författare, som sällan är de mest bemedlade, besitta något med samma ekonomiska potential som sällsynta mineraler. Det påminner om när fattiga länder har råvaror, men utländska investerare tjänar storkovan.
Tre enkla krav borde vara en självklarhet: Att författare ersätts för sina texter. Att förlagsavtal förbjuder AI-översättning, för att skydda kvalitet och översättares arbete. Att det införs tydliga markeringar på AI-genererad eller AI-översatt text.
Det är mycket som skaver. Artificiell intelligens är en motsägelse i sig. Intelligens är något som samverkar med mänsklig erfarenhet. Syntetiska modeller är inte intelligenta, det skapar inga nya synapser, nya tankar. AI kan hjälpa oss inom många områden. Men måste vi ha en stor språkmodell som ska lösa allt? Är det inte bättre att använda SLM (Small Language Models) som är specialanpassade? De är dessutom resurssnålare och gör oss mindre sårbara, vilket insatta experter som Yann LeCun, Nvidia (som bygger superdatorer och chip för AI-modeller), Microsoft och IBM förespråkar.
Språkmodeller blir inte bättre i all oändlighet, det finns en bortre gräns och fara för felgenerering. Dessutom återanvänds gamla texter med gamla åsikter. Vår kultur och historieskrivning har dominerats av vit, manlig medelklass. Om vi ständigt återanvänder blir det föråldrade till sanningar.
Författaren och Nobelpristagaren Olga Tokarczuk hamnade nyligen i blåsväder när hon berättade om att hon använder AI som kreativ sparringpartner och ställer frågor som ”Älskling, hur skulle vi kunna utveckla det här?” eller undrar vilka låtar en romanfigur gillar. Är hon ens medveten om att hennes egna texter också används?
Richard Herold, ordförande för Svenska Förläggarföreningen och förläggare på Natur & Kultur, skrev i Dagens Nyheter om förlagets första AI-översatta bok, Rutger Bregmans ”Moralisk ambition” (en ironisk titel i sammanhanget). Tanken är att enklare texter som denna ska AI-översättas. Men även det skadar det litterära ekosystemet.
Låt oss jämföra med fotbollens knatteklubbar. Zlatan föddes inte som guldbollenvinnare, lika lite som eminenta översättare som Erik Andersson, Johanna Hedenberg, Linda Östergaard, Daniel Gustafsson med flera. föddes som språkekvilibrister. Det är många, många timmars tragglande och träning som gör någon bra, och ännu fler för att nå elitnivå.
Och liksom spelare behöver tränare, så behöver översättare och författare kompetenta redaktörer och korrekturläsare – litteratur är också en lagsport. Och lika lite som någon från division 6 skickas till VM, sätter man ”Ulysses” i händerna på en nyutexaminerad översättare. Det behövs böcker av olika höjd och kvalitet för att en hel yrkeskår ska kunna utvecklas och finnas kvar när äldre slutar. Den möjligheten tar enkla AI-översättningar.
Även programmerare klagar på hur trist och dåligt det blivit sedan ”AI-tsunamin” dragit fram i techvärlden. När det lekfulla försvinner, då försvinner också det roliga. Och vad händer när det inte finns kvar seniora specialister?
En sak är säker: alla kommer både att tjäna och förlora på AI. Frågan är bara hur mycket och vad.
Det påminner mig om 70-talet, då massproducerade sirapsbomberna Skogaholmslimpan och Lilla fina övertog marknaden. Idag har hantverksbröd fått ett uppsving. Visst, det kostar, men även billigare massproducerat har höjt kvaliteten.
Samma gäller näring för själen. Kvalitet vinner i längden. Men just nu ser det mörkt ut.