Det gick inte att höra sina egna tankar – eller slutsignalen, för den delen – när tiden rann ut på Atlanta Stadium.
De som bröt igenom ljudvallen var, förutom argentinare, främst Thomas Tuchels kritiker.
Tysken har inte haft särskilt många efter sig under mästerskapet, mer än när England inte lyckades bryta ner ett lågt stående Ghana eller famlade i sextondelen mot Kongo-Kinshasa.
De gånger Tuchel prickade rätt ansågs han vara företrädaren Gareth Southgates motpol. ”This is why we pay him the big money!”. Till och med i kvartsfinalen mot Norge, även om det tog sin lilla tid innan Morgan Rogers och Djed Spence hoppade in och förändrade matchen.
Nu står förbundskaptenen ensam och blickar ut över gräset medan de engelska spelarna försöker förstå vad som har hänt. England var tio minuter ifrån en VM-final i New Jersey.
Hur kunde allt tappas i en handvändning?
Det vore enkelt att ansluta sig till mångas slutsats – den ilska som följde – och konstatera att Thomas Tuchel misslyckades fatalt. För det gjorde han definitivt.
Går att förstå tankeprocessen
Ju längre tiden tickade, desto djupare sjönk den engelska backlinjen.
Dan Burn – det två meter långa fyrtornet – förknippas med krisplanen, den som plockas fram när inga andra alternativ återstår. Som i åttondelsfinalen mot Mexiko, när England spelade med en man mindre större delen av andra halvleken.
Men ju fler gånger jag ser de där tio minuterna i repris, desto större förståelse har jag i grunden för Tuchels tankeprocess. Jo, faktiskt.
I den 72:e minuten bytte förbundskaptenen ut målskytten Anthony Gordon mot Ezri Konsa, ett skifte som innebar att England gick över till en fembackslinje.
Beslutet var en direkt följd av Lionel Scalonis val att sätta in Nicolas Gonzalez, som omedelbart tog sig förbi den engelska backlinjen. Det skapade i sin tur nya ytor för Argentina, inte minst eftersom Jude Bellingham allt oftare drogs ut mot vänsterkanten.
När Scaloni sedan bad Lautaro Martinez att dra av sig överdragskläderna, ansåg Tuchel att ytterligare en mittback behövdes i straffområdet. Samtidigt fick Nico O’Reilly uppgiften att stänga ner Lionel Messi, ett drag som till en början såg ut att fungera.
Argentinas segermål kommer i ett läge då två av Englands försvarare – Djed Spence respektive John Stones – dras med fysiska besvär. De trötta benen är många. Messi tillåts inte vika inåt, men däremot utåt.
Ett antal inlägg i straffområdet senare går drömmen i kras.
En rädsla för att förlora
Det här är egentligen inget försvar av Thomas Tuchel, som trots allt anställdes för att leda England hela vägen fram.
Men det är fascinerande hur en tränare kan handplockas för att förändra ett lags identitet, för att sedan se laget falla in i samma gamla mönster när kniven stryker längs med strupen.
Någon timme efter nederlaget står Dan Burn och ska försöka summera vad som gick snett. Han fastnar, liksom många andra, främst i de mentala aspekterna snarare än det strukturella.
– Argentina har varit här förut. De vet vad som krävs, säger mittbacken med en tung suck.
– Inför matchen var jag övertygad om att vi kunde göra det, men på den här nivån avgörs allt av väldigt små marginaler. Det låter kanske som en klyscha – men det är sanningen.
Mycket har förändrats sedan åren under Southgate, då England åter började vänja sig vid att falla i semifinaler eller finaler. Men vissa saker består: rädslan för att förlora när triumfen är nära. Passiviteten när allt står på spel.
Harry Kane sänker blicken och pratar om hur ”sista pusselbiten fortfarande saknas”.
Anfallaren är 32 år gammal och närmar sig slutet av sin landslagskarriär. Oroväckande nog finns ingen given arvtagare i rollen som nia.
Thomas Tuchel kommer att få bära all skuld för det här. Men frågan är om det verkligen var han som helt på egen hand förlorade England en VM-final – eller om England ännu en gång förlorade mot sin egen historia.