Ibland hamnar man på rätt plats i livet. Som när jag landade i Monterrey för att bevaka Sveriges VM-premiär mot Tunisien.
Jag har varit i den här mexikanska industristaden tidigare och har mitt favorittacostånd – El Sabor de la Noche – Nattens smaker. Bättre än Stippes, om man säger så. Jag älskar deras trompo, marinerat griskött på spett som serveras med hackad lök och koriander. Nu har jag också en favoritarena i Monterrey – El Gigante de Acero, Ståljätten.
Inför matchen var jag orolig. Jag trodde på 0–0. Eller möjligen 1–0 till Sverige. En svensk supporter som jag intervjuade tippade 3–2, med ett snett leende.
Några timmar före avspark stötte jag på ett par polacker i polska landslagströjor på stadens gågata. Jag undrade vad de gjorde i Monterrey. De hade köpt sina VM-biljetter före den sista kvalomgången, därför att biljetterna var billigare då.
– Vi tänkte att ni, som förlorat två gånger mot Kosovo, inte skulle gå vidare.
Tji fick de. Men till Mexiko reste de ändå.
– Vi kommer faktiskt att hålla på er i dag, sade den ene.
När jag kom in på arenan fylldes jag av ett adrenalinpåslag. Det var utsålt. Två svenska supportersektioner var på plats och överallt på läktarna syntes gula tröjor. Många mexikaner hade bestämt sig för att stötta Sverige.
Jag hälsade på kollegorna på pressläktaren och slog mig ned. Vi var närmare trettio svenska journalister på plats. Jag hamnade bredvid en stram reporter från en av kvällstidningarna.
När Ayari sköt in 1–0 kunde jag inte hålla mig. Jag bröt protokollet, reste mig och vrålade:
– JAAAAAAA!
På pressläktaren bör man vara återhållsam av respekt för motståndarlagets journalister, men jag kunde inte hålla mig. När Isak gjorde 2–0 förblev jag tyst, men gav min kollega en lätt box på axeln. Han vände sig inte om. När Gyökeres satte 3–1 knöt jag min tysta näve av lycka. Reportern bredvid mig blinkade inte ens. Inte heller när det blev 4–1 och 5–1.
Jag tänkte att jag måste ha hamnat fel. Kylan bland de svenska sportjournalisterna var som stål. Jag blev rädd. Människor med denna självkontroll kan vara farliga. Sverige var på väg mot sin mest målrika VM-premiär sedan 1938, men stämningen på pressläktaren påminde mer om ett förutsägbart styrelsemöte.
Om Brasilien hade vunnit en VM-premiär med 5–1 hade halva pressläktaren stått i gångarna och dansat samba.
När jag lämnade Ståljätten ville jag spela in en video med svenska supportrar. Jag hittade ett gäng stockholmare som arbetade med supporterverksamheten kring landslaget. De ville inte ställa upp.
– Vi jobbade ju under matchen, förklarade den ene.
Sedan stötte jag på en svensk familj ur den övre medelklassen. De ville inte heller vara med.
Varför är det så svårt för vissa svenskar att visa känslor? Mexarna var betydligt mer uppspelta.
Den historiska natten i Monterrey avslutade jag med en ljummen burköl på en parkbänk utanför hotellet, där jag mötte Robin från Trelleborg som släntrade hem när barerna stängt. Han hade firat så mycket att rösten nästan var borta.
Äntligen en svensk som betedde sig som om Sverige just vunnit med 5–1 i ett VM.