Elaf Ali är rolig.
Hennes sommarprat peakar i anekdoter som den hur hon som barn tog emot en karamell på ett ålderdomshem. Problemet? Hon hade glömt att det var ramadan och kastade sig panikartat mot en dammig gardin för att torka bort godissaft från tungan – inför en skräckslagen äldre man.
Missförstå mig inte. Alis berättelse om en uppväxt under hedersnormer är gör mig mer förfärad än road, men att blanda in värme och humor gör historien rikare och mer tredimensionell.
Även Alis tankar om hennes adhd är intressant att lyssna på – en bedrift i sig så här post-diagnossommarpratspandemin.
Samtidigt sitter jag här och hade hoppats på mer. Elaf Alis historia är känd sedan innan – bland annat från böcker vars titlar sommarvärden ser till att få in i programmet.
En kupp som lär kunna väcka en del ilska hos den slentrianmässiga public service-kritikern.
Men det är klart. Är det någon egenskap Elaf Ali utvecklat är det förmågan att strunta fullständigt i vad andra ska tycka och tänka.