Blixtar och åskstormar över Houston, och det känns mest bara passande.
Vilken jävla grej ändå. Vilken svindlande sinnesvidgande sommarseans som ligger framför oss.
I Houston släckte vi midsommarlampan ungefär samtidigt som Hofors vaknade till, men snart är vi alla i fas igen.
Oavsett var vi befinner oss idag så är vi ett folk som tänker på en och samma sak, som ägnar åt oss åt en enda lång gemensam nedräkning.
Hemma i Sverige har de sju olika blomsorterna säkert blivit lite skrynkliga, men den nationella huvudvärken borde väl börja lätta ungefär nu.
Regnar gör det kanske, men egentligen finns det ju ändå inga moln på himlen.
Det är match idag, och den matchen liknar ingenting annat.
TV-folket spekulerar ju redan i att tittarrekorden kommer att ryka, att vi blir fler svenskar än någonsin tidigare som ser på en och samma fotbollsmatch.
Jag är nu inte helt säker på att det blir så – mycket eftersom jag inte litar på mätmetoderna vare sig förr eller i dag – men för argumentationens skull är jag ändå beredd att plocka upp den bollen och springa med den.
Säg att vi faktiskt snuddar vid tittarrekord idag – vad innebär det i så fall?
Fullständigt ovärderligt
Det har gått nästan 138 år sedan en förlaga till Halmstads BK marscherade ut på Tivolitorget för att möta danska AB i den första fotbollsmatchen i Sverige.
Miljoner matcher har spelats sedan dess, från pojk- och flicklagen över gräsrötterna ända till VM-finalen hemma på Råsunda.
Knappt någon har genererat samma engagemang, samma intresse.
Det som ligger framför oss idag är en av Sveriges största kollektiva upplevelser någonsin.
För en gångs skull gör vi gemensamt en och samma sak, drivs av samma hopp, känner samma känslor.
Oavsett om vi vinner eller förlorar är det ovärderligt – fullständigt ovärderligt – för det är sånt som bidrar till att limma ihop ett splittrat land.
Tänk att det här laget skulle få den betydelsen, att den här spelargruppen skulle ta sig hit.
Det har gått så snabbt, så snabbt.
För bara ett halvår sedan kände inte den breda svenska nationen Gustaf Lagerbielke, Alexander Bernhardsson eller Benjamin Nygren.
Gabriel Gudmundsson, Jesper Karlström och till och med Yasin Ayari var ganska flyktigt bekanta för de flesta.
Nu är de tre, fyra matcher från att bli folkkära, legendariska.
Eller så kanske det räcker med en.
Behöver ingen ångestpåse
Matchen i kväll är speciell på väldigt många sätt, men unik genom sin oerhört tacksamma relation mellan sportslig risk och potentiell belöning.
För en gångs skull behöver vi inte ens hyperventilera ner i en ångestpåse när allvaret närmar sig.
Vi har redan spelat vår ödesmatch – vår gruppfinal – och vi vann den med helfnattiga 5–1 i Monterrey.
Så länge vi inte får för oss att aktivt kasta in bollar i egen bur kommer vi att gå vidare, och vad gäller potentiella slutspelsmotståndare spelar det rätt liten roll om vi vinner gruppen eller kommer trea.
Det gör nu inte den här matchen oviktig, tvärtom.
I dag sätter vi riktningen för resten av sommaren, får en tydlig bild av hur långt det här äventyret egentligen har förutsättningar att bli.
Än vet vi inte. Nyktert utvärderat innebär ju inte extremutdelning mot ett ihåligt Tunisien att VM-medaljen väntar runt hörnet.
Men Sverige var inte nyktert i går, och tanken är så klart att vi ska slippa sans och balans ikväll också.
Jag gillar förutsättningarna
Nederländerna är absolut inte orubbliga, Sverige har definitivt inte vuxit färdigt.
Spelmässigt räcker inte det vi presterade senast – vi kommer inte alltid göra fem mål på två chanser – men det här laget har potential att utvecklas i realtid.
Trebackslinjen sitter ihop bättre och bättre, våra wingbacks tror alltmer på sig själva, rollfördelningen börjar klarna på mittfältet och längst där framme… Ja, längst där framme har vi våra vägvisare, drömbärare och guldgrävare.
Vi vet, holländarna vet, alla vet.
Om inte anfallsduon fungerar är vi ett ganska ordinärt och begränsat lag. Om Viktor Gyökeres och Alexander Isak däremot gör varandra bättre så finns det inga begränsningar.
Sån är premissen. Så möter vi gemensamt 90 minuter där slutresultatet egentligen inte är livsviktigt, men som ändå blir en av de största svenska fotbollsmatcherna vi överhuvudtaget sett tillsammans.
Förlorar vi så förlorar vi, vinner vi så försätts hela Sverige i intensiv blågul fotbollsbrand.
Jag tar de förutsättningarna. Jag gillar dem.