Det kallas för "China Shock 2.0". Nya billiga kinesiska varor sköljer över världsmarknaden, förr i form av slit-och-släng-skjortor och plastleksaker, nu som billiga batterier, solpaneler och inte minst bilar. Grön industri. En avgörande skillnad är att den nya konkurrensen kommer slå mycket hårdare mot Sverige och Europa.
För det var länge sedan våra fabriker producerade t-shirts och gosedjur. Vi befinner oss längre upp i värdekedjan eftersom vi tillverkar komplexa produkter som kräver avancerad teknik – alltså just det som Kina nu börjar kunna göra billigare och bättre. Det fordrar eftertanke, inte minst hos Europas politiker. Men också hos de svenska partier som snart går till val på löften om fler jobb och högre tillväxt.
Den tidigare konkurrensen från Kina slog, till skillnad från nu, hårdare mot andra länder, däribland USA. Där reagerade väljarkåren med att välja Donald Trump till president. Samma historia riskerar att återupprepa sig i europeiska länder. På bara fem år har EU:s handelsunderskott – värdet på varor som importeras respektive exporteras – fördubblats gentemot Kina. I dag importerar alltså EU varor till ett dubbelt så stort värde som 2021, en vansinnigt snabb förändring.
Utvecklingen blir som tydligast i den tyska bilindustrin. Tyskland importerar numera fordon från Kina till ett större värde än de fordon landet exporterar, ett radikalt skifte. För blott tre år sedan var Kina en stor marknad för företag som Volkswagen och BMW, en ordning som gällt i decennier. Inte längre. Och Bilindustrin står för 5 procent av Tysklands BNP, än mer om man räknar in den kringliggande verksamheten och konkurrensen leder redan till högre arbetslöshet. Volkswagen har varnat om att 100 000 anställda kan få gå.
Samtidigt ligger det högerpopulistiska och Rysslandsvänliga AfD på 27 procent i opinionsmätningarna. En lärdom för Sverige: en valrörelse som handlar om arbetslöshet, industrijobb och ekonomisk oro kan inte bortse från vad som nu sker i Europas största ekonomi.
Den kinesiska vågen slår förvisso inte lika hårt mot svensk ekonomi, än. Om Tyskland är vågbrytaren ligger Sverige strax bakom. Vissa företag, som Spotify och andra aktörer inom tjänsteekonomin, är mindre utsatta än andra. Scania ligger i stormens öga, Volvoindustrierna likaså, eftersom båda tillverkar fordon av samma slag som de billigare kinesiska konkurrenterna. Den nya Kinachocken är alltså inte bara är en fråga för Bryssel och Berlin, utan berör svenska exportföretag förutsättningar också.
Skillnaden för Volvo är att ägaren är det kinesiska Geely. Det kan få betydelse framöver. De kinesiska framgångarna bygger nämligen, bland annat, på en riggad spelplan. Vissa studier pekar på att kinesiska företag får mellan tre och åtta gånger mer i stöd än deras europeiska och amerikanska motsvarigheter.
Det är svårt att avgöra vad som ska göras från politiskt håll. Valutapolitiken är ett bra exempel, där Kina ofta anklagas för att hålla nere värdet på sin valuta så att kinesiska varorna blir billigare. En orättvis konkurrens – valutan ska i viss mån spegla landets ekonomi. Men samma kritik har riktats mot Tyskland, att eftersom euron används av en hel kontinent – ofta av länder med ett lägre välstånd – är Tysklands valuta svagare än den ”borde” vara, givet landets historiskt starka ekonomi. På så sätt har tyska varor blivit billigare än de "borde" vara, vilket i sin tur krattat manegen för den tyska exportsuccén. Att avgöra vad som är en rättvis spelplan är inte helt enkelt.
Ett annat problem är digniteten i utmaningen. Det handlar om att stöpa om hela ekonomier. Den kinesiska framgångssagan bygger på ett system i obalans där det ökade välståndet inte lett till ett utbyggt välfärdssystem när Kina blivit rikare. Konsekvensen är kinesiska hushåll som tvingas spara i stället för att konsumera, vilket i sin tur tvingar ut landets företag på världsmarknaden för att leta efter kunder. Det talas om ett systematiskt överskott av produkter, och en världsekonomi i obalans. Och hur tvingar man en stormakt att ändra ekonomisk modell?
Allt detta har svenska politiker att hantera till hösten. Tullar och handelskvoter diskuteras redan i Bryssel, men de leder till motåtgärder, och många europeiska företag har Kina som en viktig marknad som de inte vill mista. En lösning som har diskuteras är i stället att tillåta kinesisk konkurrens, men med ett krav: fabriken måste flyttas till Europa. På så sätt undviker man det politiska pris som hög arbetslöshet innebär.
Oavsett vilken väg man väljer: utvecklingen behöver lyftas i den svenska valdebatten. Partier som lovar lägre arbetslöshet måste kunna svara på hur svenska industrijobb ska skyddas när konkurrensen hårdnar. Partier som talar om tillväxt måste kunna förklara hur Sverige ska förhålla sig till tullar, kinesiska investeringar och krav på europeisk produktion. Annars riskerar valdebatten att handla om gårdagens problem medan nästa industrikris redan närmar sig.
Det finns ljusglimtar. Volvo, med kinesiska ägare, har en verksamheten som går att utveckla, om intresse finns. Men det kan också bli värre: cirka 10 procent av Sveriges varuexport går till Tyskland. När tyska biljättar går på knäna kommer även svensk ekonomi att huka sig. Färre tyska investeringar betyder färre svenska beställningar. Svagare tysk industri betyder sämre utsikter för svenska underleverantörer.
Än så länge har China Shock 2.0 drabbat den tyska ekonomin hårdast, men skalvet kommer att vibrera genom den europeiska ekonomin och kännas här också. Det är därför inte en avlägsen handelspolitisk fråga, utan en svensk valfråga. Just nu råder kanske lugnet före stormen. De svenska partierna bör använda det.