Och där står de nu, hela det sanslösa rövarbandet av karaktär och karaktärer.
Jag har precis fått något (ett ölglas?) sulat i ryggen från läktaravsatsen bakom, men det känns inte så mycket som det borde, eftersom känsloaggregaten här inne redan nått nivå elva av tio.
De kramar Leo Messi som en nallebjörn, de sliter av sig sina tröjor och blottar tatueringar större än Bayeuxtapeten, och någonstans mitt i allt finns förstås en banderoll med det oundvikliga budskapet om att Las Malvinas minsann är Argentinas.
Inför matchen hade Lionel Scaloni fäktat med både armar och ord för att få alla att förstå att det här minsann var en fotbollsmatch och inget proxypolitiskt krig.
Stiletter i strumporna
Men vet ni, det sa Diego Maradona 1986 också. Tills han stod där i spelargången och skrek om att England skulle få betala för varenda jävla blodsdroppe som spilts på de där klippblocken ute i havet.
Det här var inget krig.
Men det var ingen fotbollsmatch heller.
Från spelarnas och Scaloni-stabens stridsvrål under el himno nacional, och fram till slutminuternas belägring var det något annat än vanlig fotboll. Värdet för förväntade utvisningar slog i taket, medan det för förväntade mål låg och guppade vid nollstrecket.
Argentina kom ut med stiletter nedstuckna i strumporna, med en bestämd idé om att behandla Jude Bellingham som om han varit personligen ansvarig för Falklandsöarna. England var anpassningsbart på det där sättet som varit typiskt för Tuchel-eran. De kan spela kontrollfotboll, attackfotboll eller belägringsfotboll. Nu byggde de spel med en dynamisk Elliot Anderson (det närmaste de har spelartypen de verkligen, verkligen behöver), och tog sig snabbt ner till kortlinjen till både höger (Morgan Rogers) och vänster (Djed Spence).
En total vägran
Det var präktig fotboll, men fotboll utan spets. Bellingham lät sig bli bortmobbad ur matchbilden, Harry Kane syntes mest när Cuti Romero slog på honom vid hörnor och frisparkar.
England valde kontroll, och hade det. Argentina valde strid, och fick det också. När till slut England sparkade tillbaka, på Messi, rusade nio blåklädda fram för att markera mot domaren, motståndarna, gud fader själv och hans mamma.
Inga mål, inga målchanser, bara testosteron och adrenalin. Efter paus tog Kane större ansvar för att få bort spelbyggaren Paredes ur matchen, och lyckades. England var cerebralt, Argentina besjälat. Romero tvåfotstacklade ena sekunden, tvåfotsdribblade i eget straffområde i nästa.
Och när England till slut avslutade ett anfall gjorde de mål. Molina, extremt svag, tappade bort Anthony Gordon, inspelet från Rogers var på pricken.
1–0, en dryg halvtimme kvar. Gordon är den ende i Englands trupp som fått beröm för sitt sätt att förstå spanska, men här behövdes inget språköra för att förstå vad Argentina hade att säga.
Det handlade om desperation, ångest, en total vägran att acceptera vad ödet kastat mot dem.
Förlora? Mot England? I Leos sista VM? Snackar ni om?
Tillfredsställde sig själv med dammsugare
För England var det här ytterligare en möjlighet att hitta de där svaren de famlar efter, post-1966, post-Brexit, post-Southgate, post-allt.
Vilka är de? Hur ska de göra för att utkräva sin födslorätt som Imperiet?
England har alltid lyckats hitta sätt att misslyckas. Tänk om de skulle misslyckas med just det den här gången. They had a dream.
Och de gav bort den.
Det är klart att spelarna var trötta, att de inte fullt ut orkade springa ner Argentinas försvarslinjer, men det här var ju ett aktivt val att sjunka hem i eget straffområde och be en bön.
Mot Mexiko fungerade det, men Argentina är inte Mexiko.
Före matchen läste jag en nyhet om att en man i Miami under onsdagen dömts för att offentligt ha tillfredsställt sig själv med en dammsugare utanför Disney World. Det var ändå en bättre idé än den Tuchel sjösatte här. Scaloni plockade av Paredes, för de behövde inte bygga spel längre. Messi sjönk ut till höger, Mac Allister och Nico González kastade sig in mot målområdet, Enzo Fernández tillätts skjuta målsökande missiler från 25 meter, sedan från 22.
In med bollarna, in med Lautaro Martinez, in med allt.
Mot detta satte Tuchels England en handfull beslut som alla handlade om att rädda sig, försvara, slå och nicka bort. Fembackslinje, Dan Burn, Ezri Konsa.
Argentina har få briljanta spelare, men de är stundtals ett briljant fotbollslag. Matias Manna, deras videoanalytiker sedan många år, har pratat om Scalonis mittfältare som ”Ferrari-bilar som vet när de ska bromsa och när de ska gasa”, och att allt det bidrar till att ge utrymme för geniet Leo Messi.
De testade tidiga inlägg, sena inspel, att löpa in innanför ytterbackar eller ta avslut utifrån. Englands slets isär av det, och när Pickford och stolpen räddat dem tillräckligt många gånger fanns inga böner kvar.
Fortfarande inte framme
Messi spelade fram Enzo Fernández, vars andra skott gick i mål. Messi lyfte in bollen till Lautaro Martínez, som skallade in segermålet 2–1 från nära håll. Georgias röda kullar vibrerade av den emotionella explosionen.
England var en kvart ifrån att vinna, åtta minuter ifrån att klara sig.
De var inte nära, om man ska vara ärlig.
Om mästerskapsfotboll mest av allt handlar om identitet så är Argentina världsmästare och England något annat. Argentina har gått ut i strid för sin landslagströja och sin Messi i 20 år nu. England letar fortfarande efter en identitet att bottna i.
De närmar sig, de gör verkligen det, men de är fortfarande inte framme. De vet att de är bra, de vet bara inte hur man blir bäst.
Nu ska dramadrottningarna Argentina spela final mot det tryggaste bollspelarlag världen känner.
De kommer att gråta efteråt då också. På vilket sätt återstår att se.