Det här var ju hela grejen.
När Thomas Tuchel anlände till det engelska förbundet för att ersätta Gareth Southgate i januari 2025 var det en tronföljd som verkade förnuftig.
Southgate, en harmoniserande figur och omtyckt ledare i ett polariserat och stressat fotbollsland, hade revolutionerat kulturen runt mästerskapen, landslagets relation till de aggressiva tabloiderna och lyckats med det han tidigt pekade ut som ett av sina främsta uppdrag: Göra det till en positiv upplevelse att spela för England.
Det räckte långt.
Englands talangproduktion håller mycket hög klass sedan ett decennium tillbaka, och med en avslappnad, trygg trupp full av begåvningar lotsade han sina spelare långt i flera turneringar.
Semifinal i VM 2018. Final i EM 2021. Final i EM 2024.
Men något saknades, och många kunde se att det var själva fotbollskunskapen, en tränare vid bänken som kunde läsa matcherna rätt och ge laget en spelmässig och taktisk udd när det gällde som mest – allt för att slippa lita på mirakulösa, sensationella ögonblick från Harry Kane eller Jude Bellingham.
I Thomas Tuchel, Champions League-vinnare med Chelsea, med Paris Saint-Germain och Borussia Dortmund på meritlistan, hade man hittat sin sista pusselbit på den svindyra klubblagsmarknaden.
Tuchel hade i grund och botten ett jobb.
Att inte göra så här.
Utan att imponera våldsamt
Med Argentina på andra sidan mittlinjen var det inte speciellt svårt att föreställa sig ett sjöslag när England väl anlände till sin första kritiska punkt med honom som förbundskapten, och från start blev semifinalen en tät affär, full av dueller och korta bollinnehav, med få organiserade anfall och långt färre passningsserier likt de vi bjöds av Spanien på tisdagskvällen.
Vare sig England eller Argentina hade sett lika bra ut som Spanien eller Frankrike i Nordamerika, utan kämpat sig fram genom överkomliga lottningar både i gruppspelet och slutspelet utan att imponera våldsamt.
I en timme var inte heller semifinalen någon sprakande historia, men ett lag ägnade mer tid i farliga ytor, lyckades med sin höga press och hade större kommando, och det var England, som också gjorde 1-0.
Anthony Gordon smög framför sin bevakning och stötte in Morgan Rogers inspel.
Han gjorde det mot ett Argentina som egentligen bara hade ägnat sig åt att hindra England så långt, utan att skapa några målchanser, utan att äga bollen speciellt mycket, eller styra matchens flöde, och med Lionel Messi frånvarande från matchens höjdpunkter.
Man fick nypa sig i armen
Nu gällde det.
Här hade ju England varit förut. Mot Kroatien i Ryssland, efter Kieran Trippiers ledningsmål. Efter Luke Shaws 1-0 i EM-finalen 2021. Båda gångerna hade rädsla gripit tag om deras insatser, som förvandlats till passiva och hafsiga till den grad att undergången blivit oundviklig.
Tiden var inne för Tuchel, helt enkelt.
När domare Ismail Elfath blåste i gång matchen igen tog det inte mer än några sekunder innan historien gjorde comeback i ilfart.
Man fick nypa sig i armen.
Tuchel beordrade sina spelare till reträtt. Tio-tolv meter utanför eget straffområde tog Kane och Bellingham plats framför en kompakt köttmur på åtta lagkamrater, vilket snabbt gjorde det omöjligt för laget att behålla bollen när man vann tillbaka den.
En furiös argentinsk motreaktion tog fart i stället. Hela laget vittrade blod. Deras förbundskapten, Lionel Scaloni, kunde inte tro sina ögon, utan bytte snart in en trio (De Paul, Otamendi, Montiel) som vred upp temperaturen i deras attackvåg ännu mer.
Det var den sortens matchcoachning som om Tuchel rekryterats för att bidra med, men i stället signalerade han till Scaloni att matchen var Argentinas att vinna.
Räddades av virket – en stund
Det allra mest obegripliga med Argentinas bedövande forcering, kvitteringen av Enzo Fernandez och det självklara och rättvisa segermålet av Lautaro Martinez var att de var del av samma händelsekedja.
Från minut 60 till 90 och in på tilläggstiden befann sig matchen i exakt samma skede. England hade tolv procent av bollen mellan Gordons mål och Martinez avgörande.
De slog 25 passningar till rätt adress på 30 minuter. Av de 39 passningarna laget ens försökte slå slog målvakten tolv.
Vid inget tillfälle såg det ut som att Tuchels plan fungerade. Målchanserna bara haglade ned över hans lag, och det började på en gång. Efter en stund räddade virket den fladdrande spillevinken Pickford i målet, dessutom vid flera tillfällen.
Förbundskaptenens svar var att kasta in fler försvarare, helst nickstarka, allra helst Dan Burn, för att skapa ett ännu större lager av kroppar som skulle stå i vägen, men det var ju inte lösningen.
Kapitulationen går till historien
I stället fick turneringens huvudperson Lionel Messi sikta in sig och välja och vraka bland medspelarna som erbjöd sig att vända på matchen.
Argentina har anklagats för mycket den här sommaren, deras väg till finalen har kantats av allt möjligt. Men man kan inte kritisera Scaloni eller hans spelare för att sakna moral.
Jag tycker i ärlighetens namn att det är ett begränsat landslag som anländer till söndagens final, och de hade haft en enkel resa till semifinalen, som mer eller mindre gavs bort.
Men vem bryr sig om det?
En andra raka VM-final väntar, den tredje för Messi, som låg bakom hela vändningen. Hur det sett ut är oviktigt. Scenerna i Atlanta var medryckande, den argentinska fotbollsglädjen så rasande, oförställd och monumental som bara en argentinsk segerfest kan vara – men jag hade ändå svårt att flytta tankarna från det som precis hänt.
Mer än något är det Englands katastrofala kapitulation som går till historien.
Den borde studeras, kanske forskas på, för till slut måste någon förklara varför den hände.