När allt kommer omkring kunde det här bara sluta på ett sätt.
Vägen kunde vara precis hur krokig som helst, hindren kunde vara höga som himlen – men det här kunde bara sluta på ett sätt. Med bollskor eller armbågar, med skicklighet eller svinighet, levande eller döda så skulle Argentina hitta en väg.
Med Leo Messi på planen, med Diego däruppe, med historien i ryggen, med ödet framför de alltmer desperata ögonen. Frågan var inte om de skulle vända, inte om de skulle vinna – bara när det skulle ske, hur det skulle gå till.
Lautaro Martinez, bortre stolpen, 92:a.
Ofattbart. Oundvikligt.
Dränktes totalt
Med några minuter kvar till avspark gungade bokstavligen talat betongen inne på arenan i Atlanta.
Det enorma högtalarsystemet ska ha spelat ”God Save the King”, men uppe på läktaren var det omöjligt att höra en enda ton.
”El que no salta, es un inglés”, sjöng argentinarna, ”Den som inte hoppar är en engelsman”.
Nationalsången dränktes totalt, fundamenten skakade under fötterna.
En semifinal, varken mer eller mindre? Aldrig ens nära, aldrig aktuellt överhuvudtaget.
Timmarna före avspark hade det kommit en nationell uppmaning från Argentinas näst intill högsta politiska nivå: Gör inte misstaget att reducera det här till en fotbollsmatch.
Argentinas vicepresident Victoria Villarruel är dotter till ett militärbefäl som tillfångatogs under kriget om Falklandsöarna, Las Malvinas. In mot matchstart refererade hon offentligt till engelsmän som ”inkräktande pirater”, matchen som en del av den eviga kampen för att ”ta tillbaka det som är vårt”.
Samtidigt hade Argentinas största tidning, Clarín, samlat en grupp krigsveteraner för ett samtal om matchens signifikans. Gemensamt efterlyste de ”riktig fotboll”, fotboll från El Potrero, från grusplanen i kvarteret.
Grovt räknat var det väl också det de fick.
Sparkade på allt
Mer än halva den argentinska startelvan bor eller har bott i England – fött sina barn där – men när domaren väl visslade var det närmare till Malvinas än till Manchester. Med skummande ögon rusade de in i matchen, sparkade på allt som rörde sig, gjorde allt det som den perplext passive domaren tillät dem att göra.
Inget av lagen sydde ihop särskilt många passningstrianglar, några målchanser blev inte skapade – men det var fotboll från grusplanen, det var fotboll på riktigt.
När den första vätskepausen kom kändes det mest som att gongongen gick efter den första ronden i en boxningsmatch. Båda lagen till sina respektive ringhörnor.
Inte ett enda avslut träffade mål under den första halvleken. Leo Messi halkade och slog bort passningar, det här var stort till och med för honom. När han sedan blev nedsprungen av Elliot Anderson, och som på signal rusade ett halvt lag av argentinska livvakter fram för att markera.
En best till match, ett odjur till match.
En enda skräck
Under sisådär en kvart verkade det som att England var på väg att lyckas tämja den – de lyckades lira lite boll i stället för att dras in i ett gatuslagsmål – men efter Anthony Gordons ledningsmål satsade Thomas Tuchel återigen allt på att mura in det egna målet.
Sex försvarare på plan, tio man i eget straffområde, tolv procents bollinnehav, en enda lång kamp mot klockan, en enda skräck då ännu ett Leo Messi-inlägg vred sig ner mot bortre stolpen.
Med en tandtråds marginal gick det att komma undan såhär mot Mexiko på Azteca-stadion, men Argentina är inte Mexiko. Argentina slutar inte komma för att nickarna antingen träffar stolparna eller målvaktshandskarna, Argentina accepterar inte nederlag som ett alternativ.
Det var en nedräkning till det oundvikliga, fram till det att Leo Messi petade bollen vänsterut, där en oattackerad Enzo Fernández hittade det där dykskottet runt och över en lite felplacerad Jordan Pickford.
Formellt sett en kvittering, i praktiken ett segermål.
Nu fanns bara ett lag kvar på planen, och det var ett lag med blod i blicken. De argentinska anfallsvågorna fortsatte slå in över engelsmännen, avsluten ven i och runt stolparna.
När skulle det komma? Vem skulle göra målet, vem skulle bli odödlig?
Ingen kommer höra
Lautaro Martínez, ”El Toro”. Såklart. Givetvis skulle hans stund till sist komma.
Efter att Argentina kom hem som världsmästare senast hyllades de inför en överfull Monumentál-stadion i Buenos Aires. Lautaro Martínez hade inte gjort ett enda mål i den turneringen, men tog ändå mikrofonen och vrålade fram en av klassikerna från den argentinska sångrepertoaren: ”Yo soy así, soy argentino. Ingleses putos, de Malvinas no me olvido”. Jag är den jag är, jag är argentinare. Engelska horor, jag har inte glömt Malvinas.
Nu har det gått en liten stund sedan slutsignalen, men stridsröken hänger fortfarande tät över planen. Hinchadan sjunger tio olika sånger samtidigt, spelarna studsar runt i bara överkroppar, någon av dem tar emot en läktarflagga och lägger ner den i straffområdet.
”Las Malvinas son Argentinas”.
Någon kommer säkert att få en reprimand för det, någon kommer att dundra om att politiken måste hållas borta från fotbollen. Inte en enda argentinare kommer att höra ett enda ord av det, ingen kommer bry sig ett enda litet spår. De är alldeles för upptagna med att sjunga sina sånger, försvara sin VM-titel, vinna matchen som inte gick att förlora.