Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är den 25 juni och jag ritar upp en karta över Ingeborg Bachmanns författarskap. Det blir ”en karta som förtiger målen”, för att tala med hennes egna ord, men något behövs att hålla sig i när det handlar om den här poeten, prosaisten, essäisten och akademikern som svingade sig från Klagenfurt i södra Österrike ut i världen, med ett språk som skulle ”utplåna fraserna”, för att åter igen citera henne själv.
I Klagenfurt, där Bachmann föddes för 100 år sedan, var hon ett brådmoget barn som hellre låg och fantiserade ihop berättelser vid tågspåren än läste bröderna Grimm. Hon levde med det slovenska inpå knuten – tvåspråkigheten, dubbelkulturen. Men även nationalsocialismen: pappan gick med i partiet och var officer i Wehrmacht. Det var ett arv som hon alltid bar med sig, men som hon aktivt försökte läka och bearbeta på olika vis. Efter krigsslutet hade hon en kärleksrelation med en soldat som på grund av sitt judiska arv flytt från Österrike till England och nu var stationerad i hennes hemtrakt. Deras brevväxling visar på hennes motstånd mot den rådande ideologin under kriget och viljan att skärskåda givna sanningar – något som skulle bli genomgående i författarskapet.