Olena slits mellan två generationer: ”Vad jag själv vill har ingen betydelse”
ODESSA. Olena Konup slits mellan generationerna. När kriget bröt ut körde hon 160 mil för att rädda sin mor från det belägrade Mariupol. I dag bor båda två i Odessa. Samtidigt har hennes dotter rotat sig i Polen – och vill att hon flyttar dit.
Olena Konup har samma långa, blonda hår som sist, men blicken är ljusare, trots tröttheten. Hon lyfter upp sin hund i famnen och vi går ned till vattnet, det rinner en kanal genom den lummiga parken i Odessa.
Vi har träffats tidigare, bara några veckor inpå det fullskaliga kriget. Det var i början av april 2022 och i Zaporizjzja, i sydöst, samlades människor som lyckats fly från områden där striderna rasade.
Olena Konup hade lämnat Ukraina med sin tonårsdotter när Ryssland anföll, men hennes mor var kvar i Mariupol. Olena bestämde sig för att försöka rädda henne, och körde från Warszawa.
Det var 160 mil, enkel väg, och ett livsfarligt företag. De ryska militärerna vid stadsgränsen lät henne till slut åka in och hämta sin mor Ljudmyla Maljuga, som inte gått att nå på flera veckor.
– Om ni inte är tillbaka inom en timme skjuter vi er, sa ryssarna.
Olena Konup klarade marginalen.
När jag träffade dem i Zaporizjzja befann sig Ljudmyla Maljuga fortfarande i ett chockartat tillstånd. Efter intervjun satte de sig i bilen för att åka till Odessa, där Olena Konup tidigare bott. Ljudmyla Maljuga i baksätet med en kattbur i famnen. Hunden hade blivit kvar.
Det har gått över fyra år. Mariupol har varit under rysk kontroll nästan lika länge. Odessa attackeras med drönare flera gånger i veckan.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att kriget skulle pågå i över fyra år, säger Olena Konup nu.
Jag har sökt upp henne för att få veta vad som hände dem.
– Mamma kom till sjukhus. När hennes tillstånd var stabilt åkte jag tillbaka till Polen. Men mamma har inget internationellt pass och förresten ville hon ändå inte lämna Ukraina.
I Warszawa arbetade Olena Konup för samma bank som i Ukraina, arbetsgivaren hade erbjudit de anställda förflyttning på grund av kriget och Olena hade nappat.
Men i början av året därpå återvände hon till Ukraina.
– Det var svårt att få hyreskontrakt med husdjur. Jag har ju hundar. Den här ...
Hon smeker den yviga pälsen på sin pomeranian.
– ... och en som är betydligt större. Alla värdar ville ta extra betalt.
Det var inte det enda skälet. När hennes mors hälsa försämrades var det knappt något val att tala om. Men när Olena Konup flyttade till Odessa stannade dottern kvar. Hon hade börjat studera vid universitetet i Gdansk.
I dag mår Ljudmyla Maljuga i huvudsak bra, även om hon ser dåligt. Ibland glömmer hon att ta sina mediciner och måste åka in till sjukhus. Just det har hänt nu, och hon kan inte vara med när vi träffas.
Ljudmyla Maljuga hade bott hela sitt liv i Mariupol när kriget bröt ut. Den första tiden i Odessa ville hon bara härifrån, berättar Olena Konup.
– Hon frågade när vi skulle åka tillbaka och hon anklagade mig: ”Varför tog du hit mig? Jag hör inte hemma här. Mitt hem är där, i mitt hus, med mina kycklingar, mina hundar och katter.” Hon grät.
Långsamt sjönk det in att hon sannolikt aldrig kan återvända till Mariupol.
– Det tog två år för henne att förstå. Kanske mer, jag vet inte så noga. Men en dag tackade hon mig plötsligt för att jag kommit och hämtat henne.
Även om de bor nära varandra är Olena Konup glad över att hennes mamma i princip klarar sig själv. Många ukrainska internflyktingar tvingas flytta ihop med vuxna barn, men påfrestningar i relationerna kan ändå vara stora.
– Mamma har ingen egen hund längre, men hon går ut med andras. Det har gett henne nya vänner och på ett sätt har hon ett större socialt liv nu än i Mariupol, där hon mest påtade runt i sin trädgård.
Olena Konup ser ut över kanalen. Folk strosar på gångstråken som kantar den. När ett flyglarm plötsligt ljuder börjar folk skrolla i sina mobiler efter detaljer om en eventuell attack. En del tittar upp mot himlen, spanar efter drönarna. Få tar skydd, trots att drönare kan nå staden på några minuter.
Vi talar om det märkliga liv de flesta ukrainare lever, en tillvaro som å ena sidan har mycket kvar av normalitet, å den andra är våldsam och förvrängd. Allt är satt på undantag.
För Olena Konup har de verkliga valen krympt ihop.
Det är en erfarenhet hon delar med många medelålders som kläms mellan åldrande, sjukliga föräldrar och egna barn. Att det är vanligt att i sådana lägen kompromissa bort sina egna behov är tydligt i flera undersökningar, bland annat från Australien. I en krigssituation inskränks alternativen ytterligare, och allt ställs på sin spets.
Olenas dotter är 21 år nu, har fått jobb och läser en master i Gdansk. Olena hälsar regelbundet på henne, men vill inte att dottern besöker Ukraina ens för en kortare tid.
– Inte nu. Absolut inte. Och när hon frågar mig hur det är här berättar jag inte allt för henne. Jag säger bara att allt är okej. Att jag är det.
Dottern skulle helst vilja att hennes mor flyttade till Polen.
Men det är inte så lätt.
– Min mamma säger till mig att jag är fri att göra vad jag vill: ”Det är okej, jag överlever nog! Res du!” Men jag vet ju att det inte är så.
Varje helg gör Olena Konup i ordning sin mors mediciner och sorterar den kommande veckans tabletter. Hon håller reda på och följer med på alla läkarbesök.
Själv lever Olena Konup ett relativt stabilt liv, om något kan kallas ”stabilt” i krig. Hon har blivit befordrad på jobbet och hon har vänner att tala med, men ingenting går att planera.
Om du kunde välja och bestämma helt själv, utan hänsyn till andra, var skulle du bo?
– Då hade jag stannat kvar i Polen. Jag hade kunnat sälja något jag har i Ukraina för att köpa något där, eller få råd att betala en högre hyra.
Hon hade varit nära sin dotter, långt från kriget.
Ibland tänker Olena Konup på den långa resan och den dramatiska räddningen hon genomförde.
– Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag vågade. Folk jag känner säger att jag inte var riktigt klok.
Hon drömmer fortfarande om kriget och Mariupol, nästan varje natt.
Och det kanske blir ytterligare en vända dit trots allt, säger Olena Konup och ler när vi är på väg tillbaka, mot grindarna ut ur parken.
– Ljudmyla brukar påminna mig om att hon minsann har betalat för en gravplats i Mariupol, bredvid sin man. Hon insisterar på att hon ska dit, och planerar i detalj hur jag ska göra för att ta dit hennes kropp när hon är död. Hon har humor ändå. Fast lite allvar menar hon.