Det finns ord som med tiden har fått en negativ klang. Besatt är ett sådant ord. När vi hör det tänker många på något osunt. Någon som inte kan släppa taget. Någon som går för långt. Men jag tror att vi ibland har blivit så rädda för ytterligheter att vi också har tappat respekten för en av de viktigaste drivkrafterna bakom verklig framgång.
För mig är besatthet, i rätt bemärkelse, något djupt positivt. Det handlar om att vara kompromisslös i sin ambition. Att ställa höga krav på sig själv och sin omgivning. Att drivas av passion, kravställan och en vilja att hela tiden bli bättre. Att aldrig vara riktigt nöjd.
De människor, lag och organisationer som har imponerat mest på mig genom åren har nästan alltid haft just den egenskapen gemensamt. De har varit besatta av utveckling. Jag har haft förmånen att uppleva många framgångsrika miljöer under min tid som spelare, ledare och klubbchef. Oavsett om det handlat om landslaget, IFK Göteborg eller näringslivet har jag sett samma mönster återkomma.
Framgång börjar nästan aldrig med taktik. Den börjar med kultur. Att bygga ett starkt lag handlar inte om att samla de mest talangfulla individerna. Det handlar om att skapa en prestationskultur där alla accepterar sina roller, där det inte finns något ”vi och dem” och där varje individ tar ansvar för gruppens bästa.
I de bästa miljöerna tävlar man inte bara på matchdagar. Man tävlar varje dag. På träningen, i mötesrummet och i de små detaljerna. Forskning visar att högpresterande team ställer betydligt fler frågor än andra grupper. Vissa studier pekar på upp till tjugo gånger fler. Framgångsrika grupper består inte av människor som tror att de har alla svar. De är besatta av att hitta bättre lösningar.
Men kultur och ambition räcker inte. Man måste också våga fatta beslut. Ta sommarens VM-slutspel som exempel. Förbundskaptenen Graham Potter skulle inte bara välja de spelare som skulle prestera. Han skulle också välja bort spelare. Det kan handla om spelsystem, form, egenskaper eller gruppdynamik. Men ledarskap handlar om att fatta beslut och sedan stå för dem.
Det gäller i fotboll. Det gäller i näringslivet. Det gäller överallt där människor ska prestera tillsammans. Och i grunden handlar det om tillit. Otaliga studier visar att tillit är den viktigaste framgångsfaktorn i välfungerande grupper. När människor litar på varandra vågar de ta ansvar, säga vad de tycker och lägga sitt öde i varandras händer.
När jag ser tillbaka på min egen karriär finns det flera personer som sticker ut. Gemensamt för dem är att de hade en stor portion av den där positiva besattheten. Roger Gustafsson är ett självklart exempel. Under hans ledarskap vann IFK Göteborg flera SM- guld och etablerade sig i Champions League. Roger hade en närmast outtröttlig vilja att utveckla både spelet och människorna runt sig.
I VM-laget 1994 fanns flera starka ledare som tog ansvar långt utanför planen. De var besatta av framgång, men ännu mer av att laget skulle lyckas. Internationellt tänker jag på Roy Keane och Steven Gerrard. Bland dagens tränare ser jag samma egenskaper hos Luis Enrique, Mikel Arteta, Pep Guardiola och Jürgen Klopp. Man ser det vid sidlinjen. I kroppsspråket, passionen och kraven.
Men det mest avgörande sker inte framför kamerorna eller i arenornas strålkastarljus. Det händer i vardagen. Det är där grunden läggs. För framgång byggs sällan på inspiration. Den byggs på disciplin. Och det gäller lika mycket på ett kontor som på en fotbollsplan. Visst är adrenalinkickarna annorlunda. Men mekanismerna bakom framgång är desamma. Företag lyckas när människor tar ansvar för helheten, gör sitt bästa varje dag och håller det man har kommit överens om.
Samtidigt har samhället förändrats. Det räcker inte längre med en ensam ledare som pekar ut riktningen och förväntar sig att alla ska följa efter. Framgång kräver eget ansvar. Det gäller från köksbordet till styrelserummet. En familj fungerar bäst när värderingar, regler och förväntningar delas av alla. Ett företag levererar bättre när mål, syfte och arbetssätt vägleder besluten som fattas.
Det är valår i Sverige. Utan att ta politisk ställning hoppas jag att de som får förtroendet att leda landet efter höstens val gör det med mod, riktning och övertygelse. För ledarskap handlar ytterst om att våga välja väg. Och ingen minns en fegis.
När det svenska fotbollslandslaget ska ta nästa steg framåt tror jag att det krävs ännu mer av ledarskapet. Inte bara taktiskt, utan kulturellt. Det krävs ledare som kan samla människor kring en gemensam idé, ställa krav, skapa tillit och hålla fast vid en tydlig riktning. Ledare som är besatta. Inte av sig själva. Utan av uppdraget.
För i slutändan är det ofta där skillnaden mellan bra och riktigt framgångsrika organisationer finns. Hos människor som aldrig slutar tro att morgondagen kan bli bättre än gårdagen – och som är beredda att göra jobbet som krävs för att komma dit.
Håkan Mild, spelare i IFK Göteborg och landslaget, ledare i IFK Göteborg och ägare och styrelseledamot i Lejonet och Björnen