Den internationella fotbollen kan fortfarande spela oss ett spratt.
Trots alla titlar Lionel Messi bärgat, trots alla matcher han spelat, har han inte mött England – förrän nu.
Om Fifa skrev fotbollsmanus hade det sett ut precis så här.
Den internationella fotbollen kan fortfarande spela oss ett spratt.
Trots alla titlar Lionel Messi bärgat, trots alla matcher han spelat, har han inte mött England – förrän nu.
Om Fifa skrev fotbollsmanus hade det sett ut precis så här.
Vi är många fotbollsagnostiker som lider av sportens avförtrollning under 2000-talet, men som tvingats köpa läget för vad det är: På ena sidan en pengastinn klubbverksamhet som maximerar intäkter genom att omfamna pengar från ljusskygga emirat. På andra sidan ett Fifa med så töjbar integritet att statschefer numer har makt att bestämma vilka röda kort som ska omförhandlas i efterhand.
Men mitt i allt detta finns ju också nästan överjordiska inslag som återkommande påminner oss om varför den här sporten är unik.
Under tjugo års tid har mycket av magin börjat och slutat med Lionel Messi.
Jag hade privilegiet att befinna mig relativt nära honom under några år i början av 2010-talet som utsänd i Barcelona och – en evighet senare – under den misslyckade sejouren i PSG.
Träningsanläggningen i Sant Joan Despí utanför Barcelona var på den här tiden förbluffande tillgänglig för att vara en storklubb. När spelarna lämnade träningen kunde man haffa dem och ställa några frågor.
Alla utom Messi. När Leo – eller Lío, som han kallas i den närmsta kretsen – var klar med träningen ryckte hans äldre bröder eller pappa ut och hämtade honom vid dörren till omklädningsrummet. De skyddade honom mer eller mindre kroppsligt, från reportrar och nyfikna fans.
När Messi väl pratade fick man vara glad om han belönade en med ögonkontakt när han svarade på ens frågor.
Det gick att förstå. Han saknade lokalförankring i Katalonien, som Xavi, Piqué och Puyol. Hans uppenbarelse gick inte ens att nämna på samma dag som personligheter som Ronaldinho eller för den delen Zlatan Ibrahimovic.
Jämfört med den argentinske nationalklenoden Diego Maradona, vars aura av stjärnglans och politisk radikalitet fyllde alla rum han rörde sig i, var Leo Messi länge förpassad till skuggorna.
Men han hade en vänsterfot och ett målprotokoll som inga andra var i närheten av.
Redan när han klev in i 20-årsåldern hade Lionel Messi vunnit allt med FC Barcelona, men en sak tycktes sänka hans humör och prestationer sisådär varannan månad: Spel med landslaget. Detta Argentina han lämnat som trettonåring och vars svettiga och testosteronstinna fotbollskultur han aldrig riktigt fått med sig.
När Leo Messi går in i en av karriärens största matcher i kväll är det lätt att glömma att han länge sågs som en loser på hemmaplan. När han tog avsked av landslaget efter ännu en förlust i Copa America-finalen 2016 var det med orden:
– Jag har försökt mitt bästa. Jag har spelat fyra finaler och inte vunnit en enda. Jag har försökt allt och det plågar mig mer än någon annan, men det är uppenbart att detta inte är för mig.
Tre förlorade Copa America-finaler, en förlorad VM-final 2014. Den då 29-årige Leo Messi var redo att acceptera sitt öde som finalförloraren framför andra. Diego Maradonas stjärna fick väl helt enkelt sväva vidare där, en bit över honom i Argentinas inhemska fotbollsmytologi.
Men tänk som ödet kan kröka sig i oväntade led.
Tio år senare är VM-guldet hans att försvara, men Leo Messi har inte bara åkt till Nordamerika för att delta och dansa en sista gång. Vid 39 års ålder har han varit Argentinas och kanske hela VM:s mest utslagsgivande spelare.
Och hur det nu är möjligt har han alltså aldrig mött England i tävlingssammanhang. Landslagsfotbollens största kontinentalmöte – Falklands-Maradona-hand of God-mötet – har inte spelats sedan VM 2002.
Konspirationsteoretikerna har fått mycket syre under detta mästerskap, främst för att Fifa öppnat den dörren helt på egen hand. Argentina har, av fler än de vanliga foliehattarna, pekats ut som laget man skyddat framför andra.
Så är det förstås inte. De fyra högst rankade lagen till semifinal är ett rimligt utfall. Men för all del; om Fifa hade skrivit fotbollsmanus skulle det se ut precis så här.
De allra flesta fotbollsmatcher avgörs av sportslig intelligens och förmågan att utnyttja motståndarens svagheter.
Och så finns sällsynta politiska och sociologiska psykodraman där inget som hänt fram till nu i turneringen spelar någon roll.
England har ett bättre lag. Men Argentina har magin och motståndskraften. De har Messi.
Spänn fast säkerhetsbältet, för fotbollshistorien kommer att ha ett nyskrivet kapitel när den här semifinalen är över.
Argentina spelar i bortastället – anses ge tur mot England
Hela världens VM – upplev fotbollsfebern jorden runt