Alla gamla nog att minnas kommer ihåg var de befann sig den 28 september 1994, när MS Estonia förliste och 852 människor miste livet. Jag var i Stockholms skärgård på en liten konferens med tidningen MånadsJournalens redaktion. Vi stod morgonen efter och tittade på den grå Östersjön i hård blåst och försökte förstå vad som hänt. Det var svårt. Alla uppgifter var ännu vaga och knappa. TV visade suddiga bilder på helikoptrar med räddningslinor, som vinglade som vilsna getingar över vågorna.
Det dröjde dagar innan katastrofens omfattning blev känd, att även vänners bekanta fanns bland Estonias offer. Den största sjöolyckan i fredstid i Norden påverkade hundratusentals människor, direkt och indirekt. Och påverkar fortfarande. För många är Estonia ett öppet sår, sorgen har inte fått sin förlösning.
Som ett svart hål har katastrofen också under mer än trettio år sugit till sig myter och konspirationsteorier. Det är temat för Andreas Edevalds och Patrik Oksanens bok ”Den sista lögnen. Estonia och den ryske spionens arv”.
”Den sista lögnen” är en god lektion i desinformationsteknik, inte minst i hur medierna blir nyttiga idioter i stormaktens tjänst
Trovärdigt och åskådligt skildrar författarna de metoder som GRU-officeren Anton Surikov använde för att mjölka mesta möjliga näring ur tragedin, näring som Rysslands säkerhetstjänst haft nytta av. ”Den sista lögnen” är en god lektion i desinformationsteknik, inte minst i hur medierna blir nyttiga idioter i stormaktens tjänst.
Först som sist vill jag lyfta bokens kapitel 6: "Estland och hoppets vita båt". Alla som tror att de redan läst allt av intresse om Estoniatragedin, och alla som vet att de inte har gjort det – här är en text för er! Tretton täta sidor som borde spridas i särtryck. Här får vi en tydlig och gripande sammanfattning av Estlands långa kamp för självständighet.
Drömmen om "den vita båten" är gammal, och när det modiga rederiet Estline började trafikera rutten Tallinn-Stockholm redan innan Sovjetunionen imploderat, var det oerhört viktigt. Båten blev den länk till omvärlden som esterna hade saknat i decennier. M/S Estonia var något mer än en flytande nattklubb, hon var frihetens symboliska skepp.
Estonia var alltså en nagel i ögat på de revanschsugna krafterna i Ryssland efter murens fall. När den estniska Frihetens Skepp hade gått i kvav var det en tragedi som kunde utnyttjas i imperiepropagandans tjänst, enligt lagen om att "styra kaos".
Överste Surikov arbetade på ett lagom anonymt institut i Moskva, och han låg 1995 bakom "Felixrapporten", en lyckosam rysk påverkanskampanj som använde sig av Estonia. Skickligt blandade han fakta och påhitt, påstod ganska lite, men antydde desto mer, om knarksmuggling, explosioner, och hål i skrovet. Under de senaste trettio åren verkar Felixrapporten ha gått rundgång och bidragit till hundratals feta rubriker, och den ena statliga utredningen efter den andra.
Beslutet att täcka fartyget med betong väckte upprördhet, och gav i sig näring till att något skulle döljas, skylas över
Felixrapporten slog särskilt bra i Tyskland, och inspirerade både journalisten Jutta Rabe och advokaten Henning Witte, som representerade två anhörigföreningar. Både Rabe och Witte behövde göra mer av tragedin. Fakta räckte inte, de letade förgäves efter bevis för att staten, Sverige eller Estland, mörkade sanningen för medborgarna.
Konspirationsteorier har alltid haft sin lockelse, och politikens och myndigheternas hanterande av Estonia-katastrofen gav tyvärr näring åt myten, menar Edevald och Oksanen. Politikerna gav kluvna besked; först lovade både Carl Bildt och Ingvar Carlsson att båten skulle bärgas, men de fick ta tillbaka löftet. Den etiska kommittén som tillsattes ansåg att sjömäns sed kunde följas för alla Estonias offer, alltså att havet är en god grav. En otänkbar lösning för många av de anhöriga.
Beslutet att täcka fartyget med betong väckte upprördhet, och gav i sig näring till tron att något skulle döljas, skylas över.
Surikov hade alltså ett gott material att utgå ifrån. Enligt Edevald och Oksanen var målet att misskreditera Estlands regering, och diskret lyfta fram Rysslands "legitima" kritik av "Natos utvidgning". Alltsammans argument även i samband med kriget mot Ukraina.
Kapitlen om hur även svenska medier villigt gått i Surikovs fälla är plågsam läsning. Ingen är förvånad över att proryska sajter med högerextrem slagsida anmälde sig, men traditionella medier kunde inte heller avstå från lockelsen att få sätta spännande rubriker på sanningens bekostnad.
Både Expressen och Efterlyst i TV3 har en avbön att avlägga. För att inte tala om juryn för Stora Journalistpriset, som 2020 gav priset till Henrik Evertsson för tv-dokumentären "Estonia-fyndet som ändrar allt". Nej, "fyndet" av ett hål (egentligen två) i skeppets skrov ändrade ingenting, det bara grävde ner Estonia ännu djupare i konspirationernas sandbank.
Året därpå fick Evertsson och juryn för Stora Journalistpriset dela på den diskutabla utnämningen "Årets förvillare" som ges ut av föreningen Vetenskap och Folkbildning. Välförtjänt, som det brukar heta.
Om Anton Surikov fick sin förtjänta belöning av Putinregimen är ännu höljt i dunkel. 2009 bodde Surikov i staden Izjevsk, väster om Ural. Den stora floden Izj och kyrkor med karamellkulörta kupoler ger staden karaktär. På ett enkelt kafé i Izjevsk föll den 49-årige Surikov död ner vid en kopp té. Så har fler ryska agenter slutat sina dagar. Surikovs dödsattest säger att det var hjärtinfarkt.