Linda Fagerström är skribent på kultursidan.
Jag snubblar till på en urdrucken flaska Pucko. Högt och vildvuxet ogräs har sprängt sig genom asfalten intill en ensam gul postlåda och ett smutsigt elskåp. Bensinångor från macken på andra sidan vägen blåser in då och då. Ändå är det lukten av bränd grillkorv, antagligen från Vaktkurens mos, som vilar tung över parkeringsplatsen. Strömmen av bussar, husvagnar och bilar bildar en massiv ljudvägg av monotont brus.
Genom en regnsmutsig glasskiva stirrar jag på en metallkonstruktion av röda stänger. Bakom skymtar ljusgrå korrugerad plåt och ett utblås från en luftkonditioneringsmaskin. Med böjd nacke lyckas jag få syn på det jag kommit hit för: en tio meter hög figur som föreställer Michael Jackson. Eller rättare sagt, jag skymtar ett par gigantiska skor. Huvudet är knappt skönjbart från marken. Att alltsammans är gråsvart gör inte saken lättare.
Ifall ansiktet liknar Michael Jacksons är omöjligt att avgöra. Det sitter så högt upp. Det har få drag. Det är uttryckslöst. Det är gjort av glasfiber. Det är inte direkt Michelangelos ”David”, om man säger.
Gestalten är närmast biffig, på gränsen till grov. Bredbent ser han ut över rondellen, blickar bestämt bort mot Gerts cykel & motor. Armarna hänger rakt ned och slutar i gigantiska, hårt knutna nävar. Är han arg?
Figuren skapades 1995 av Diana Walczak i syfte att marknadsföra artistens skivor, turnéer och konserter, och producerades i tio exemplar. På den tiden använde Jackson en militärisk stil: patronbälten korsade över bröstet, armbindel, medaljer och nitar – och, i kontrast till detta machobling: en triangelformad tygbit över gylfen, som olyckligt nog ger intryck av att ett par trosor dragits på utanpå byxorna. Jag förstod det aldrig då, och inte heller nu.
Den Jackson jag minns var späd och spinkig, snabb som en vessla och alltid på tå. Figuren här, å andra sidan, utstrålar en robust tyngd – som vore den lika fast förankrad i marken som Frihetsgudinnan. Stjärnans välkända knäböj och piruetter verkar inte ha kommit med hela vägen till Ängelholm. Moonwalk? Tänk inte ens på det.