Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
En begränsad militär insats. Med de orden beskrev president Trump USA:s återupptagna bombningar av Iran. Den uppenbara avsikten är att begränsa förtroendeskadan av att vapenvilan nu också formellt har brutits. På samma pressträff gjorde han en inte helt lyckad jämförelse med Vietnamkriget, där han underströk att det krig som han har startat med Iran bara har pågått i fyra månader.
Under ett antal dagar har fientligheterna eskalerat. Bombkampanjen är ännu inte i nivå med före vapenvilan, men den fortsätter att växa. Hotet om att sätta in amerikansk marktrupp är tillbaka. Iran säger att Hormuzsundet är stängt och USA har återupptagit blockaden av iranska hamnar. Iran svarar med att bomba gulfstaterna. Sammanfattningsvis är kriget återigen i full gång.
Nu uppger Trump att USA ska ha betalt för kriget. En ”avgift” på 20 procent ska tas ut för att ”skydda” sjöfarten – något han senare på tisdagen verkade backa från. Men hur det skulle gå till är oklart liksom med vilken rätt – förutom nävrätten – en avgift måste erläggas för att färdas på internationellt vatten.
USA överger i så fall en gemensam ståndpunkt med Europa
USA överger i så fall en gemensam ståndpunkt med Europa och en förutsättning för europeiskt engagemang för att bidra till att stabilisera situationen i Hormuzsundet. Eftersom de stora olje- och gasimportörerna i Asien har samma uppfattning isolerar Trumps utspel USA ytterligare i denna konflikt.
För Iran är det ännu en framgång att USA:s president nu legitimerar Irans anspråk på avgifter för genomfart i Hormuzsundet. Trumps politik har blivit en tillgång för Irans ställning i världen i en omfattning som få trodde var möjligt.
Den andra frågan där USA har haft Europa och den övriga världen med sig är att förhindra att Iran utvecklar kärnvapen. Även här har de senaste dagarnas utveckling undergrävt tilltron till USA:s förmåga att nå resultat.
Eftergifterna som gjordes inför vapenvilan för att möjliggöra seriösa överläggningar om den nukleära frågan, visar sig nu verkningslösa. Avståndet till ett avtal på området är nu minst lika stort, om inte större, än när den väpnade konflikten tog en paus. Från Europas horisont har Trump på nytt satt ner fötterna i klaveret. Ett bälgaspel som började redan när han sa upp avtalet som redan fanns om att Iran inte skulle utveckla några kärnvapen.
Europeiska ledare och experter har naturligtvis också noterat att det nya avtal som möjligen fanns inom räckhåll skulle bli mer förmånligt ekonomiskt för Iran än det som slöts under Obamas administration. Trumps oberäknelighet och brist på strategisk förmåga gör det inte värt att spekulera över hans bevekelsegrunder. Men som den tänkbara freden såg ut inför mellanårsvalet i november ska det inte uteslutas att ett fortsatt lågintensivt krigstillstånd åtminstone under ett kort ögonblick framstod som det minst dåliga alternativet för Trump.
För vår del är sannolikheten stor att olje- och gasmarknaderna fortsätter att vara instabila med långsiktigt stigande energipriser som följd. Rejäla prischocker kan inte uteslutas när oljelagren måste fyllas på. Långvarig stagflation – låg tillväxt och hög inflation – blir dessvärre ett alltmer sannolikt europeiskt scenario.
Långvarig stagflation – låg tillväxt och hög inflation – blir dessvärre ett alltmer sannolikt europeiskt scenario.
Stora offentliga investeringar i starkare försvar och återtagen kapacitet i infrastrukturen kan hjälpa kortsiktigt. Men stigande räntor till följd av växande statsskulder innebär en annan typ av systemrisker som kan utlösa depression.
Till detta kommer den geoekonomiska risken att botten går ur tilltron till att USA kan bemästra sina skulder och underskott. En fara som ECB-chefen, Christine Lagarde, har påpekat. Så gott som varje dag påminns världen om det kaos som råder i Washington. Förr eller senare tryter tålamodet på marknaderna och bland köparna av amerikanska statspapper. Då gäller det att hålla i hatten.