Är det nu den kommer, AI-effekten på svensk arbetsmarknad? I ny statistik syns den och det är medelklassens jobb som drabbas.
I LO-ekonomernas rapport Ekonomiska utsikter från i våras framgår att varslen har minskat i bygg- och tillverkningsindustrierna, men ökat i informations- och kommunikationsbranscherna. Arbetarnas a-kassor rapporterar färre inskrivna arbetslösa, till exempel 21 procent färre i byggbranschens a-kassor. Den enda a-kassa där antalet inskrivna arbetslösa ligger på en högre nivå nu än för ett år sedan är akademikernas.
Bland 35–44-åringar är akademiker numera den största gruppen bland de arbetslösa som är inskrivna på Arbetsförmedlingen. I denna åldersgrupp är antalet arbetslösa akademiker på en lika hög nivå som under pandemin.
Detta är bara början. Personer som arbetar med bokföring, kundtjänst, kommunikation, revision, HR, research och handläggning kommer att möta en betydligt tuffare arbetsmarknad. Men AI kommer att slå även högre upp i hierarkin. Elityrket jurist framstår som höggradigt exponerat. Att analysera text, tillämpa logiska regler, skriva stringenta texter och söka igenom stora mängder data är precis vad AI gör otroligt bra. Det är också kärnan i vad jurister sysslar med.
Även i framtiden kommer det att behövas rättsligt kunniga för att beställa analyserna (”prompta”) och kvalitetssäkra resultaten. Men det fordrar en jurist i en verksamhet som i dag anställer fyra.
Utvecklingen fordrar politiska svar, men frågan totalt frånvarande från debatten. Låt mig komma med ett konkret förslag för att möta AI-revolutionen på arbetsmarknaden: Halvera antalet högskolestudenter de kommande tio åren och satsa istället stort på yrkesutbildningar.
Dagens uppsvällda högskolesektor är i hög grad ett arv från 1990-talet. Högre utbildning blev då en väg ut ur den ekonomiska krisen, både i Sverige och i andra länder. Den brittiske premiärministern Tony Blair beskriv sina politiska prioriteringar som ”utbildning, utbildning, utbildning”. I Sverige formulerade utbildningsminister Leif Pagrotsky visionen att hälften av varje årskull ska få plats på universitetet.
Den massiva expansionen av högskolan medförde en del gott. När det fungerat som bäst har nya regionala högskolor till exempel skapat en fruktbar samverkan med det lokala näringslivet.
Men de stora studentkullarna har också skapat överutbildning och en möjlighet för arbetsgivarna att ställa krav på en högre utbildningsnivå än vad som varit rationellt. Massuniversitetet är i många fall inte den miljö för bildning och kunskap som många studenter drömmer om – utan en utbildningsfabrik med mycket lite lärarledd undervisning.
Statens årliga kostnader för verksamheten vid universitet och högskolor uppgår till mer än 90 miljarder kronor varje år. Till det kommer kostnader för studiestöd – 11 miljarder för eftergymnasiala studier.
En annan typ av kostnad är den snedvridning av ideal som utvecklingen orsakat. Som samhälle har vi på ett extremt sätt uppvärderat högskoleutbildning framför praktiskt arbete och omvårdnadsarbete. Hjärnan har dominerat totalt på hjärtats och handens bekostnad. Det är inte sunt.
Att halvera den universitetens utbildningsverksamhet frigör enorma resurser i statens budget. Det är pengar som bör gå till arbetsmarknadsutbildning och en utbyggd yrkeshögskola. Här finns en chans att råda bot på den kroniska bristen på undersköterskor, installatörer, anläggningsarbetare och skickliga hantverkare.
Om vi inte anpassar högskoleutbildningen för den kommande AI-revolutionen är risken att vi betalar dyrt för tiotusentals överutbildade akademiker som dessutom kommer att bli besvikna och skuldsatta.
Den omställning som här skisseras behöver gå hand i hand med nya samhällsnormer. Vi behöver uppvärdera handens och hjärtats arbetare, både genom lön och anseende. Hylla de unga som går direkt från gymnasiet ut i yrkesarbete. Sänd Yrkes-SM och -VM på storbildsskärmar på torg och sportbarer. Återuppbygg folkbildningen, så att de som väljer bort högskolestudier ändå får tillgång till intellektuell och konstnärlig förkovran.
Kanske är den nödvändiga normförskjutningen redan på gång. I Ungdomsbarometerns trendspaning för 2026 är ”Blue-collar comeback” en av spaningarna: ”Den handlar om att återupprätta värdet i fysiskt arbete: jobb och livsstilar där resultatet syns, känns och inte kan ersättas av en algoritm eller maskin.” Trenden speglar ”en bredare rörelse bort från teknikens framfart, men också från de urbana och högutbildade ideal som länge dominerat populärkulturen.”
Att halvera högskolan och satsa på praktisk utbildning är vallöftet inget parti kommer att ställa ut, men som Sverige behöver.