På vissa sätt hade VM känts som en lång väntan på den här stunden.
Jag var knappast ensam om att känna att vilken final vi än serveras på söndag, så var det här, i den här semifinalen, som svaret skulle presenteras: Vilket är världens bästa landslag 2026?
I Dallas ställdes fotbollsnationen som fostrat fram världens bästa spelargrupp mot den som alltjämt huserar och exporterar världens bästa fotbollsidéer. Och det var aldrig något snack om saken.
Frankrike anlände till Texas på randen till Didier Deschamps tredje VM-final. Han har hunnit med en final även i EM, och ja, resultaten är svåra att klaga på. Men om det funnits något att hålla emot honom har det varit det här.
Här dök han upp med jordklotets starkaste landslagselva, om det råder inget snack, och det var inget nytt. Frankrikes talangproduktion har varit i en klass för sig länge, om än riktigt aldrig lika stark som nu, och genom hela turneringen har det synts.
Men här sprang allesammans rakt in i en spelidé som deras tränare alltid saknat svar på hur man bemästrar.
Såg mest frågande ut
Frankrike blev avklätt.
Semifinalen utvecklade sig snabbt till exposé över det bekväma i Deschamps angreppssätt, och vad som alltjämt skiljer fransk fotboll från spansk.
Den franske förbundskaptenen har alltid litat mycket på sina spelares exceptionella egenskaper. I mångt och mycket har han fått rätt. Någon komplex spelmodell har inte behövts, det har gått bra ändå, med ett riskminimerande, kompakt lag bakom världens mest fruktade frontlinje.
Över tid har det har varit svårt att bygga trovärdiga, hypotetiska scenarier där en annan sorts fotboll än den rätt simpla han valt utan tvivel skulle leda till större framgångar.
Men under det decennium han lett landslaget har det också kommit gott om tillfällen då Frankrike plötsligt stått svarslösa och sterila mot en mer avancerad motståndare. Inte minst Spanien.
Här hände det igen.
De la Fuentes spelare låg närmare varandra hela tiden, löste situationerna tillsammans, monterade ned Frankrike med spelmönster och timing som helt saknades hos motståndarna, tog sig ur trånga ytor och kontrollerade matchbilden på ett sätt som Mbappé och hans vänner mest såg frågande ut till.
Oyarzabal tippade det hela i deras riktning med en formidabel straff efter att Digne sparkat ned Yamal. Högerbacken Pedro Porro, som spelat åtskilliga matcher utan påtaglig världsmästaraura i Tottenham, punkterade efter ett mönsteranfall.
Det handlade inte om dagsform. Den här gången heller.
Inte varit i underläge en enda gång
På söndag kan Spanien bli först i historien att koras till världsmästare för både damer och herrar samtidigt. Damerna är även Nations League-mästare.
Bara två herrlandslag har varit regerande Europamästare och världsmästare samtidigt: Frankrike 1998 till 2000 – och Spanien, som vann tre raka mästerskap 2008-2012.
Vi är mitt i nästa spanska våg.
Luis de la Fuentes lag har inte förlorat en tävlingsmatch på över tre år. De slog Frankrike – den tydligaste utmanaren – i Nations League-semifinalen förra året, i EM-semifinalen 2024 och i kväll igen.
I sommarens VM gick de 650 minuter utan att släppa in mål innan Belgien spräckte nollan.
De har inte varit i underläge vid ett enda tillfälle på hela turneringen.
Samma osynliga kraftfält avgjorde
För lite mer än en månad sedan spelades Champions League-finalen mellan Paris Saint-Germain och Arsenal. Lagen tränades av spanjorer: Luis Enrique mot Mikel Arteta. PSG blev den andra klubben i historien som försvarade CL-titeln.
Medan Arteta vann Premier League vann Unai Emerys Aston Villa Europa League, allt medan Pep Guardiola avslutade sin oöverträffade epok i Manchester.
Medan spanska tränare totaldominerar världseliten – Xabi Alonso fick lämna Real Madrid, men tar över Chelsea, Andoni Iraola fick jobbet i Liverpool – är det torka från Frankrike, och även där syns spåren som ledde till VM-semifinalen.
Det enskilt största skälet till fotbollsnationen Spaniens excellens – på planen, låt oss inte ens diskutera det institutionella helvete som pågår vid sidan av den – är att systemet och spelet inte bara producerar skickliga spelare, utan är hem åt en lära som binder allt samman, en gemensam, tillgänglig, idé om hur fotbollen ska spelas.
Självklart har de la Fuente stor del i framgångarna nu, men han aktiverar också en egenskapsbank som finns inbyggd i den spanska fotbollen.
Det var den som tog udden av England i EM-finalen för två somrar sedan, när Gareth Southgates sammanhållning, individuella prestationer och ögonblick slet förgäves med att hitta en väg in i en match som Spanien bestämde över i Berlin – och i kväll var det samma osynliga kraftfält som avgjorde när Cucurella, Rodri och Fabian Ruiz letade sig ur situationer som Rabiot, Upamecano och Olise inte mäktade med.
Det spelar ingen roll om det blir England eller Argentina.
Vem Spanien än möter på i finalen på söndag är de favorit.