Att vi aldrig lär oss, att vi fortsätter låta oss förblindas.
Fotboll är ju egentligen en ganska enkel sport.
Ställer du upp laget med de individuellt bästa spelarna mot laget med det kollektivt bästa grundspelet är det så gott som alltid de sistnämnda som vinner.
Kylian Mbappé borde kunna blåsa ifrån Aymeric Laporte och Ousmane Dembélé ska ha ett övertag på Marc Cucurella – men det förutsätter ju att de får bollen.
Det kräver att de inte möter ett spanskt landslag som nu ägnat två generationer åt att gömma bollen för motståndarna, hålla kvar den inom laget, försvara sitt eget mål genom att själva styra spelet.
Den gyllene eran när snart 20 år lång nu, och den bygger på en mer än 20 år lång nationell rondo.
I spansk fotboll finns inte längre någon systemstrid, några tvivel kring vad som är fotbollens själva kärna. De slipar vidare på modellen som Pep Guardiola ärvde från Johan Cruyff, modellen som innebär att du kontrollerar både ytorna och bollen medan motståndarna jagar.
Det här är en fotboll som är större än de enskilda spelarna, alldeles oavsett om de heter Lamine Yamal eller Kylian Mbappé. Det här är en fotboll som kan få en riktigt klassisk bragdseger att se ut som ett odramatiskt rutinjobb.
Ställer du upp de här franska anfallsspelarna på ett papper så är de det bästa vi sett i en VM-turnering på drygt 20 år. Det har sagts förr, och det gäller fortfarande. Men kastar du ut dem på fel sida av Rodri och Fabian Ruíz får de ändå knappt ens vara med i matchen.
Didier Deschamps är en envis herre, som alltid har prioriterat pragmatism framför skådespel. Ifjol accepterade han till sist ändå en eftergift, då han lite halvt motvilligt offrade en mittfältare för en extra offensivkanon.
Idag gissar jag att han ångrar sig hela vägen in i pensioneringen.
Slarvigt betraktat gick båda lagen visserligen in i den här matchen med två innermittfältare vardera, men där Adrién Rabiot och Aurélien Tchouaméni var ganska ensamma fyllde det spanska laget hela tiden på med spelare i och runt mittplan.
Dani Olmo och Mikel Oyarzabal droppade växelvis, Pedro Porro klev upp från den ena kanten, Alex Baena föll ner från den andra. Tre mot två, fyra mot två. Hela tiden ett spanskt övertag, hela tiden positioner, vinklar och passningsalternativ som innebar att Spanien dikterade villkoren ganska totalt.
Även om bollinnehavet inte var större än 51 procent var det uppenbart att Spanien höll i bollen när de själva ville, att de hade bollinnehavet som räknades.
Tidigt i turneringen konstaterade vi att huvudförklaringen bakom alla de spanska nollorna inte kretsar kring Unai Simons förmåga att rädda skott, utan den utgår ifrån att det nästan är omöjligt för motståndarna att överhuvudtaget komma till avslut.
Bollvinsterna är extremt sällsynta, och när de väl kommer har spanjorerna ändå positionerat sig med trippla omställningsskydd.
Mot Sverige slungade Frankrike iväg 25 mestadels högkaratiga avslut. Mot Spanien fick de iväg en gles handfull, och inget enda av dem var ens särskilt farligt.
Och i andra änden....?
Där gick Lamine Yamal mållös av planen återigen, men det är helt okej. Dels bidrog han återigen med mycket, dels är inte det här laget uppbyggt kring hans individuella briljans.
Systemet är stjärnan, och den enskilt mest utslagsgivande spelaren är någon den genomsnittlige amerikanen aldrig ens har hört talas om.
Mikel Oyarzabal är en unik spelare på många olika sätt, men det mest spektakulära är väl hans finalfacit. Sex gånger har han spelat final under sin seniorkarriär, sex gånger har han gjort mål.
OS-finalen, Nations League-finalerna, EM-finalen som han avgjorde med fyra minuter kvar. 2021 gav han Real Sociedad klubbens första titel på 34 år, sedan gjorde han om det igen för några månader sedan.
Ingen final den här gången, men en VM-semi mot ett av tidernas mest namnkunniga landslag fick väl duga.
Mikel Oyarzabal är bara en kille från den baskiska landsbygden som är bättre än nästan alla andra på att tolka spelet i realtid, på att hitta mellanytor som ingen annan uppfattar.
Hans storhet är sådan att den knappt ens syns, hans spel är Spaniens, hans spel är Rodris, Aymeric Laportes och Pau Cubarsís.
Spanien städade av Frankrike, på läktaren satt Iker Casillas, Carles Puyol, Sergio Rámos och Xavi. Det var deras generation som först hittade nycklarna till den här spelmodellen, som gjorde landslag av den, som tog Spanien till världstoppen för 16 år sedan.
Egentligen har de inte klivit neråt sedan dess, och de har inga som helst planer på att göra det nu. 37 raka matcher obesegrade, tangerat världsrekord.
Ska någon kunna besegra dem? Börja med att försöka ta bollen.