I en annan text som komponerats denna natt från ett bussäte någonstans i Mexico City så valde jag glädjen, Colombia och festen.
Men hela den utomjordiska fotbollsupplevelsen följdes av en logistisk käftsmäll mot hela journalistkåren – serverad utan information och pardon från Fifa.
För alltså...hur kan vissa detaljer vara så tafatta, oorganiserade och rent ut sagt uselt skötta mitt i ett arrangemang där allt är minutiöst ordnat, petigt och extravagant?
Efter att ha hört Luis Diaz yttra sina starka känslor om sin fantastiska VM-debut i den mixade zonen så bestämde sig undertecknad och kollega Ida att ta första möjliga mediabuss hem.
Den som skulle åka 23.00 och beräknas ta två timmar med tanke på...ja, CDMX-trafiken.
Vi kommer ut till en väg där den ena halvan består av colombiansk efterfest och den andra av en kraftigt avspärrad passage – till synes avspärrad just för att eskortera spelare, ledare, personal och journalister på ett någorlunda smidigt sätt hem från arenan.
Klockan tickar på.
Och tickar.
Och tickar.
”This is a f*cking disaster”
23.00-bussen dyker aldrig upp. 23.25-bussen går inte att se skymten av heller. Och 23.50-bussen lyser även den med sin frånvaro.
En japansk journalist (inte jag, en annan) blir konfronterad och fastnar i en hätsk diskussion med en annan journalist av oklar nationstillhörighet gällande hur man läser en arenakarta.
En annan journalist av lika oklar nationstillhörighet konstaterar att ”this is a f*cking distaster” och utvecklar med att det är Fifa som är boven snarare än mexikansk logistik generellt (vilket han enligt egen utsago har fog för att slå fast utifrån tidigare, mexikansk, logistikerfarenhet).
Ett gäng kravallpoliser som såg lika uppgivna ut som den väntande journalistskaran reser sig plötsligt upp för att marschera iväg. Detta tillsammans med en hel hord av ytterligare uniformerad personal.
De ska nämligen möta upp och eskortera den uzbekiska spelarbussen, som kommer förbi med blåljus och sirener kort därpå.
Den eskorten gick kanon. En annan eskort var fortfarande spårlöst försvunnen utan tillstymmelse till möjlighet att kontakta eller fråga någon som har koll på hur vi ska ta oss hem.
Till slut gav vi upp
Tiden fortsätter ticka, samtidigt som regnet också börjar falla.
”Ta en uber då?” kanske ni tänker nu.
Absolut, men har ni då till fots försökt navigera igenom mexikansk förort på nattetid till en uberhållplats som lika gärna kan vara lika instängd och omöjlig att resa från som platsen vi var på? Som ligger utanför den enorma säkerhetsparameter som alla VM-arenor låses in bakom?
Så i tron att ”de måste väl lösa en buss snart” så väntar vi ändå vidare.
Tills vi inte gör det längre.
Trodde aldrig jag skulle säga det men...
Tillsammans med två journalister från Hongkong bestämmer vi oss, 1,5 timmars väntan senare, att trots allt påbörja vandringen rakt genom Aztecastadions okända utkanter.
Det colombianska firandet pågår fortfarande vid varje gatuhörn, även om till och med det har avtagit när vi med tunga kliv vandrar längst Circuito Estadio Azteca.
Och då ser vi den – mediabussen i horisonten.
För första gången denna afton är vi tacksamma att vi faktiskt är mitt inne i mexikansk trafiklogistik. Sådan där det faktiskt går att vinka in/springa framför en buss mitt på gatan för att hoppa på.
Det gör vi. Och till slut åker vi.
Den här gången tog det åtminstone inte 3,5 timmar. För inte ens Mexico Citys gator är smockade med bilar klockan ett på natten till en torsdag.
Men samtidigt kvarstår frågan. Vad sysslar arrangören med? Vill de inte ha journalister på sina matcher? Känner de inget som helst ansvar?
Jag trodde aldrig jag skulle säga att jag längtar tillbaka till amerikansk logistik.
Men faktum är att det ska bli skönt att sätta sin fot i en amerikansk stad i morgon – förutsatt då att den här bussen hinner tillbaka i tid för mig att hinna åka mot en flygplats imorgon bitti. Eller ja, förutsatt att man inte kommer kastas in i ett nytt, mexikanskt, transportrelaterat äventyr om några timmar.
Hungern och törsten släcktes
När vi väl kom fram efter just det senaste äventyret så kom vi till en stad som fortfarande vibrerade av liv. Klockan 1.40 natten till en torsdag.
Ett ensamt tacogatustånd dämpade den akuta hungern.
En hjälteinsats av en hotellportier släckte törsten.
Helt utan Fifa-inblandning, ska sägas.
Vid närmare eftertanke kommer jag nog åtminstone sakna Mexico City som stad.
Även om jag aldrig någonsin vill behöva ta mig från punkt A till B i den igen.