DN Debatt. ”Kristersson tillsätter färre av sina egna än Löfven gjorde”
DN DEBATT.
Samhällsdebatten ger bilden av en regering som fyller staten med sina egna, men politiseringen av statens toppjobb har minskat jämfört med när Stefan Löfven (S) satt vid makten. Skandalen ligger i att landets mäktigaste positioner fortfarande tillsätts i det fördolda – oavsett vem som styr, skriver Adam Danieli, marknadsliberala tankesmedjan Timbro.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Vem blir egentligen myndighetschef i Sverige? Den frågan har statsvetare och debattörer trätt om i decennier. Anklagelser om politisering, bristande insyn och nepotism har förföljt flera svenska statsministrar. Internationella organ har dessutom kritiserat Sverige för att inte leva upp till grundläggande krav på öppna och meritbaserade offentliga utnämningar.
I teorin är ordningen enkel. Den svenska statsförvaltningen ska vara opolitisk. Sverige har inget ”spoils system”, där valvinnaren byter ut personer i statsförvaltningen mot partilojala ämbetsmän. Regeringsformen slår fast att endast sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet, ska beaktas vid statliga anställningar.
I praktiken är ordningen betydligt mer oklar. Något tydligt regelverk för hur förvaltningens högsta ämbeten ska tillsättas finns inte. Med undantag för den så kallade domarbanan saknar Sverige den typ av ämbetsmannastege som finns i många andra länder. Det finns inga generella krav på meriter, utlysning eller motivering. Regeringen, som själv beslutar om utnämningar till förvaltningsmyndigheternas högsta poster, får i stor utsträckning uppfylla grundlagens krav efter eget skön.
Det är ett internationellt sett udda system. I de flesta andra länder finns tydliga rutiner för att rekrytera, pröva och lyfta fram kvalificerade statstjänstemän. Sådana system är inte perfekta, men de ger större transparens, tydligare mandat och bättre möjlighet till ansvarsutkrävande. Sverige har i stället valt en ordning som inte ens uppfyller våra åtaganden enligt FN:s konvention mot korruption.
Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på myndighetschefernas framskjutna roll i den svenska förvaltningsmodellen, där ministrar och regeringen är förhindrade från att ingripa direkt i enskilda ärenden. Myndighetschefen får därmed ett mycket stort ansvar för hur myndighetsutövningen sker. Det är dessutom mycket ovanligt att myndighetschefer lämnar sina uppdrag i förtid. Ansvaret är stort och långsiktigt, men insynen i hur de utses är mycket liten.
Mot denna bakgrund har Timbro kartlagt hur regeringen Kristersson har använt utnämningsmakten sedan regeringstillträdet 2022 till halvårsskiftet 2026 och jämfört detta med motsvarande granskning av regeringen Löfven 2014–2020.
Under Kristerssons ledning utnämndes totalt 92 myndighetschefer. Siffran omfattar samtliga förordnanden som myndighetschef, oavsett titel och förordnandets längd, men inte befattningar vid svenska utlandsmyndigheter.
Av dessa hade 17 personer, motsvarande drygt 18 procent, politisk bakgrund. 10 av dem var landshövdingar, fördelade mellan olika partier. Bland övriga personer med politisk bakgrund märks företrädare för Moderaterna (3), Socialdemokraterna (2) och Liberalerna (2). Karriärtjänstemän dominerar dock stort och leder i dag alla stora myndigheter, såsom Polismyndigheten, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Slutsatserna av vår genomgång är flera.
För det första fortsätter trenden mot minskad politisering. Tvärtemot det intryck man kan få av den offentliga debatten, med återkommande anklagelser om politisering av förvaltningen, är regeringen Kristersson den regering i modern tid som i minst grad har satt egna politiker på opolitiska myndighetschefsstolar.
Under Göran Persson var nästan 30 procent av utnämningarna politiska, i de flesta fall socialdemokratiska. I vår tidigare granskning av regeringen Löfven var motsvarande andel omkring 25 procent. Under Kristersson är samma andel alltså 18 procent.
Undantar man landshövdingeämbetet är minskningen mycket tydlig. Politiseringen av de större myndigheterna, som tidigare varit vanlig under socialdemokratiska regeringar, är i praktiken borta.
För det andra är praxisen kring just landshövdingar fortsatt problematisk. Där syns inte någon motsvarande minskning. Tvärtom fungerar landshövdingeämbetena fortfarande som politiska reträttposter, fördelade mellan partier efter en informell överenskommelse. Det är svårt att förena med grundlagens krav på meritokrati i statsförvaltningen. Att många länsstyrelser dessutom brottas med långa handläggningstider och svagt förtroende väcker frågor om hur väl denna ledningsmodell fungerar.
En konsekvens av upplägget är också att personer som tidigare kritiserats eller tvingats lämna andra uppdrag återkommer som landshövdingar. Sådana utnämningar sticker i ögonen och kan knappast sägas ha skett utifrån förtjänst och skicklighet.
Sverige måste täppa till luckan i utnämningsmakten. Statens högsta jobb ska tillsättas öppet, inte bero på regeringens goda vilja.