Statsminister Ulf Kristersson fick för en tid sedan frågan i Ekots lördagsintervju varför det går så dåligt i opinionen. Han valde att skylla på medierna som inte gör sitt jobb.
Det illustrerar ett antal saker.
Angreppen på medierna och journalisterna sköts inte bara av ministern ansvarig för det psykologiska försvaret (!) Carl Oskar Bohlin, som läst sin arbetsbeskrivning på samma egensinniga sätt som hin håle den heliga skriften. Även hans chef har nu inte bara anslutit sig utan själv växlat upp, senast nu med kritiken mot Aftonbladet som avslöjat allvarliga säkerhetsrisker och tvivelaktiga sammanblandningar av hustruns existentiella hälso-projekt och statsministerämbetet.
Nu är det i och för sig inte något nytt att en borgerlig statsminister skyller på medierna. När Yngve Holmberg 1968 lanserades som en svensk Kennedy och gjorde ett katastrofval med 13,8 procent, skyllde han på medierna. Public service hade missgynnat högerpartiet, hävdade han. Kritiken blev så hård att dåvarande chefen för SR, Olof Rydbeck, såg sig tvungen att agera och lät statsvetaren Jörgen Westerståhl utreda saken. Han kom fram till att Holmberg hade fel; högerpartiet hade inte alls motarbetats i medierapporteringen.
Det var för övrigt Jimmie Åkessons stabschef Linus Bylund som beskrev journalisterna som nationens fiender
Men här etablerades känslan av att borgerligheten var motarbetad av vänstervridna medier. Ur detta föddes så småningom Timbro, Näringslivets medieinstitut och Kreab i akt och mening att ta kontroll över problemformulerandet.
I den nyutkomna boken ”Nationens fiender. Populistisk mediekritik i en tid av demokratisk tillbakagång”, visar medieforskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt hur denna gamla misstro från traditionell höger alltmer hakar i de senaste decenniernas målmedvetna angrepp på och misstänkliggörande av etablerade medier från auktoritära och högerpopulistiska krafter.
Denna antimediepopulism, som forskningen benämner den, framställer journalister som en del av en korrumperad elit som undanhåller sanningen och förråder “folket”. I Sverige är det främst SD och deras nätkrigare som kolporterar denna föreställning. Det var för övrigt Jimmie Åkessons stabschef Linus Bylund som beskrev journalisterna som nationens fiender.
Syftet med att angripa och misstänkliggöra traditionella medier är inte nödvändigtvis att etablera en annan verklighetsbild, utan att skapa tvivel om att det över huvud taget finns en sanning. Vi drabbas till slut, som Ola Larsmo kallar det i Svenska PENs senaste rapport, av kognitiv svindel.
Parallellt med angreppen på medierna löper också ett tilltagande kunskapsförakt som visar sig i angrepp mot universitet, forskare, lärare och kulturarbetare
Om alla ljuger, vinner inte sällan den största lögnen. Hannah Arendt uppmärksammade detta redan på 1950-talet i ”Totalitarismens ursprung”, där hon konstaterade att syftet är att försvåra vår förmåga att orientera oss i verkligheten.
Parallellt med angreppen på medierna löper också ett tilltagande kunskapsförakt som visar sig i angrepp mot universitet, forskare, lärare och kulturarbetare.
Hur ska medierna då förhålla sig till antimediepopulismen? Författarna till ”Nationens fiender” identifierar tre olika sätt:
Det neutrala – man reagerar inte alls utan fortsätter att agera sakligt och neutralt.
Eller så accepterar man kritiken och anpassar sig till den och försöker rikta sig till de grupper som misstror medierna.
Det tredje sättet är det nervösa, att lyda i förväg som Timothy Snyder kallat det. Man anpassar sig och försöker förekomma kritiken.
I dag kan man väl säga att public service har valt två senare förhållningssätten.
Men det finns ett fjärde sätt, vilket forskarna kallar det konfrontativa, att aktivt bemöta och försvara sig mot kritiken. Här får man konkretare förslag från Cas Mudde, en av världens ledande experter på högerpopulism:
Sluta agera som citatkypare, granska påståenden och analysera avsikten bakom dem.
Gör faktakontroll så fort lögner sprids, inte efteråt.
Håll en egen nyhetsvärdering som inte styrs av populisternas.
Behandla inte varje utspel som en enskild händelse, beskriv mönstret bakom.
Sluta med klickjournalistiken och prioritera nyanserad och folkbildande journalistik.
På den sista punkten förlorar sig Mudde måhända i drömmarnas land bortom ekonomiska realiteter, men någon annan väg än den konfrontativa ges faktiskt inte.