När England slog Kroatien med 4-2 i Dallas var det första gången på 24 år som de besegrade ett topp 15-rankat motstånd i VM-sammanhang.
Prestationen var lysande, speciellt den andra halvleken, och flest hyllningar fick Thomas Tuchel.
Tuchel ersatte Gareth Southgate, en rätt typisk förbundskapten: Han snabbspolades in i ett jobb hos Middlesbrough, där han själv spelat, men sparkades innan han hamnade på förbundet och flyttades upp till förbundskaptensposten.
Southgate gjorde bra resultat, men Englands spel såg ofta torftigt ut, och laget har haft svårt för just Kroatien.
Nu såg de ut att spela på en ny nivå.
Tuchel kommer från ett annat håll. Han har jobbat sig upp för egen maskin, från Augsburgs P19 till Champions League-titel med Chelsea och Europas elitskikt. Med sina färska meriter är han en ovanligt högkvalificerad landslagstränare.
Men inte lika ovanlig som förr. Även Sverige har en premiumtränare på bänken.
Inte Sveriges för att ingen annan ville ha honom
USA såg också ut som ett av turneringens mest välcoachade lag i premiäromgången och körde över Paraguay med 4-1 innan de vann mot Australien.
Vid tränarbänken: Mauricio Pochettino, som stigit med hjälp av lysande arbete i Espanyol, Southampton, Tottenham, via Paris Saint-Germain och Chelsea innan han valde ett landslag.
Tyskland imponerade också. Tränaren Julian Nagelsmann var nyligen ett av världens mest eftertraktade unga tränarämnen.
Och så Graham Potter. Mannen bakom Sveriges 5-1-seger.
Potter anlände till Svenska fotbollförbundet med en kurva som rest sig länge. Universitetsstudenter i Leeds. Östersund. Swansea. Brighton – till slut examinerades han till elitkategorin och jobbet i Chelsea.
Att han fick sparken därifrån, och från West Ham, är händelser som med enkelhet sätts i sammanhang.
Den som gör en nykter analys ser vad som hänt med andra tränare i samma miljöer, och noterar likheterna med Tuchel, Pochettino och Nagelsmann. De har vuxit organiskt, men den våldsamma klubblagsmarknaden har spottat ut dem.
Att Potter blev förbundskapten framställer han själv som ett nödvändigt avbrott från den tornado den världen är.
Han är inte Sveriges tränare för att ingen annan ville ha honom.
Den allra sämsta kategorin
Många förbundskaptener anländer till sina jobb av andra skäl.
Lönerna är ofta sämre, vilket gör urvalet annorlunda. Vissa har gjort yrket till sin specialitet, som Didier Deschamps. Spaniens Luis de la Fuente är producerad av förbundet, Kroatiens Zlatko Dalic en mästare i genren. Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck går att placera i samma fack.
I vissa delar av världen väljer man ur en märklig tombola. Du som sett flera VM-turneringar känner säkert igen Carlos Quieroz (nu Ghana), Hervé Renard (Tunisien) och Bora Milutinović, även om de nästan alltid försvinner efter gruppspelet. En samling konsulter som dyker upp vart fjärde år.
Och så finns den sista, kanske allra sämsta kategorin. Andrachansarna.
Vilket för mig till Nederländerna.
Fick spelare för två miljarder – sparkades
Jag talar naturligtvis om rehabiliteringsprojekten: De som blivit bortvalda av klubbmarknaden och sett sin aktie sjunka så lågt att de prestigefyllda uppdragen inte finns på radarn.
Till landslagsfotbollen har de kommit för att renovera sitt anseende.
Här hittar vi Ronald Koeman.
Till skillnad från Potter hade Koeman aldrig varit aktuell för flera av sina uppdrag utan sin framgångsrika spelarkarriär. Senast han belönades för faktiska prestationer var för tio år sedan, när Everton anställde honom från Southampton.
Vägen dit var brokig.
Koemans främsta meriter kommer från insatser i klubbar han själv spelat för, Ajax och PSV, innan 2007. Samma år flyttade han till Valencia men hamnade snabbt i bråk med flera nyckelspelare.
Truppen begick till slut myteri och rundade hans taktiska direktiv inför en cupfinal mot Getafe.
Koeman fick sparken. Sedan sparkades han igen, nu från AZ Alkmaar, då regerande mästare, där han förlorade sju av sina första 16 matcher – innan han kom på fötter i Feyenoord – där han också spelat själv – och Southampton.
Han flyttade vidare till Everton, men fick sparken igen efter att klubben spenderat nära två miljarder kronor på nya spelare.
Nästa anhalt: Förbundskapten för Nederländerna med varierade resultat. Koeman lämnade när Barcelona ringde i ett omdömeslöst rus av sentimentalitet, men han blev kortvarig i Spanien och sparkades i oktober 2021 med laget nere på nionde plats i La Liga.
Med ännu ett misslyckande i ryggsäcken och två år bortanför rampljuset återkom chansen att träna det nederländska landslaget 2023.
Här är vi. I Houston.
Fungerar – om man inte förstår någonting
Det nederländska spelarmaterialet överträffar förstås det svenska, men på bänken är det inget snack: Fördel Sverige.
Kanske ser vi början på en trend, där skickliga tränare överger den snudd på omöjliga klubbvärlden till förmån för en lugnare tillvaro. Sedan Potter tog jobbet har han pratat om det meningsfulla med att leda landslaget, närheten till ”fotbollens råare känsla”, utan att ens antyda att han ser uppdraget som ett instrument för att ta sig tillbaka till Premier League.
Koeman låter helt annorlunda. Han pratar om att bevisa sig och återuppbygga sitt rykte; förbundskaptensuppdraget är ett sista försök att återinvestera sparkapitalet från den egna spelarkarriären.
I dag publicerar Expressen en gästkrönika från Etienne Verhoeff på Algemeen Dagblad där han menar att det är tvärtom: Att Koeman är bättre än Potter.
Argumentet fungerar bra – om man inte förstår någonting.
I ljuset av Potter ser Koeman ut som en bluff.