Frölunda torg ställer inte ett enda krav på någon. Egentligen är det en oansenlig plats, ett helt vanligt torg med ett avlångt köpcentrum och en stor grön skylt.
Nu fyller torget, som det kallas i folkmun, 60 år och denna avlägsna plats gör mig ovanligt högtidlig. Jag vill påstå att den bär på något speciellt, som inte är helt lätt att sätta fingret på.
Olof Palme, som då var infrastrukturminister, invigde köpcentrumet år 1966, kort innan miljonprogramsprojektet omkring Frölunda drog igång. Redan då garanterades det, på sedvanligt vis, att det här är en plats som ska göra det bättre för invånarna, för samhället i stort.
Köpcentrumet, som en gång i tiden var Europas största, präglas fortfarande av samma expansiva och storskaliga idéutveckling. Idag tar svulstiga ord som “kvartersstad”, “blandstad”, “urban” och "attraktiv miljö" vid och avlöser varandra en efter en i de olika framtidsvisionerna som Göteborgs stad slänger ur sig.
Jag har försökt berätta för mina vänner om den speciella plats där jag har tillbringat en stor del av min uppväxt, men när de själva besökt platsen får de alltid en smärre chock.
Deras hjärnor kan inte riktigt processa det faktum att så mycket yta kan ha så lite innehåll. För andra vänner är det ångestdämpande. Man liksom försvinner på Frölunda torg. Här behöver man inte vara intressant. En bit av miljonprogrammets filosofi genomsyrar varje yta. Man löses upp bland de höga transparenta glasväggarna i butikerna och får lov att vara en i mängden, till och med helt anonym.
Den stora modernistiska grundidén har på sin höjd gjort oss mätta på cheeseburgare.
Att stora övergivna köpcentrum bär på en märklig blandning av tomhet och trygghet är en av anledningarna till varför “dead malls” och liminala rum blivit så populära på internet. Inte minst genom filmer som “Backrooms” och tv-serier som “Severance”.
Nu är Frölunda Torg långt ifrån dött, de rapporterar om ständiga besöksrekord.
Men det finns något i köpcentrumets förmåga att ömsa skinn genom årtionden av ombyggnationer och gamla butiker som försvinner och ersätts av nya verksamheter.
På så sätt blir det en punkt som, förutom att knyta samman människor genom konsumtion, också är identitetsmässigt svår att begripa sig på. Det är en dammig relik från gånget skede som också som står i fullaste blom, och i sin disharmoni en plats där många också känner sig hemma.
Jag menar, här ryms varje tänkbart socialt behov. Du kan låna en bok på biblioteket, gymma, få sjukvård, äta och köpa en hårklämma. Som man gör på de flesta köpcentrum. Dessutom finns goda transportförbindelser. Härifrån tar Göteborgs bästa spårvagnar vid, ettan, sjuan och åttan.
Men nu, när jag besöker platsen under jubileumsåret, ett decennium efter att jag har flyttat därifrån, ser jag samma bekanta ansikten gå på samma gator fast med barnvagnar. Samma gamla män ber mig hälsa min pappa. Jag ska alltid hälsa att han är “en bra man”. De äldre männen här älskar att kalla varandra för “bra män”. Och kvinnorna undviker jag, för jag vet inte hur många kindpussar som är kutym, jag fastnar alltid i ett evigt kindpussande.
Man kan visserligen se Frölunda torg som en illustration av det mycket omtvistade begreppet 15-minutersstaden. Ett projekt som av vissa beskrivs som emancipatoriskt, eftersom närheten till vardagens olika funktioner skapar en större tillgänglighet men som även kritiseras för att hålla människor gisslan i mycket begränsade radier, i en slags falsk rörlighet.
Frölunda torg symboliserar den allra hårdaste formen av jante.
Fast när vardagen utspelar sig inom ett begränsat område, skapas också en stark lokal gemenskap. Ungefär som på en isolerad ö. Man är liksom tvungen att säga hej till slut. Och företrädesvis är det de lokala invånarna som fyller platsen med sina egna sociala normer och koder som gör det här köpcentrumet till den paradoxala plats som den ändå är.
Än idag sitter högutbildade akademiker i soffgrupperna och diskuterar ett politiskt läge som har fryst i det ögonblick då de tvingades i exil för tjugo, trettio, fyrtio år sedan. Nu är de taxichaufförer och pseudomarxister som återskapar sina hemländer och anklagar varandra för att vara för borgerliga. På ett köpcentrum dessutom!
Jag har sett killar bli jagade av vakterna, som också är deras vänner, för att de har spelat fotboll inne i köpcentrumet. Själv har jag otaliga gånger revolterat mot mina föräldrar, plockat upp gitarren, planlöst vandrat och försökt hitta en plats på torget att slå mig ner för att leva livet som en hemlös gatumusikant. Bara för att jag inte har fått min vilja igenom.
För vad ska det annars bli av ett barn som växer upp alldeles intill ett köpcentrum, om inte ett barn som vill äga allt eftersom det finns en butik som kan fylla varje begär. Tyvärr sträckte sig inte mina rymningsförsök längre än till den stora parkeringen.
Frölunda torg symboliserar den allra hårdaste formen av jante. Den arkitektoniska likriktningen, omgärdad av stora identiska byggnader, påminner om hur svårt det är att sticka ut och hemfalla åt de små personliga drömmarna.
Den stora modernistiska grundidén har på sin höjd gjort oss mätta på cheeseburgare. Att ha allt inom räckhåll är inte samma sak som att känna att staden står till ens förfogande.
Men Frölunda torg också är ett gotiskt slott, en nostalgisk fälla fylld av flanörpoeter. Den bemödade oron och de fördomar som finns om platsen tränger inte in här. Är du uppvuxen här går du också i ett återblickande rus. Här vandrar man längs de släta inomhusgatorna, hälsar på människor som levt nio liv, eller åtminstone genom renoveringar och nya butikskedjor.
Det kan se ut som en anonym och grå plats, men väggarna genomsyras av historier, av riktiga karaktärer, både väldigt glada och väldigt sorgliga.