Mönstret är detsamma: vuxna, fullt kapabla människor görs till något som måste skyddas från en oförsiktig fråga, ett okänsligt ord eller en obekväm debatt. Och den som aldrig förväntas tåla någonting blir till slut någon som inte tål någonting. Att ställa samma krav på en människa är att se henne som en jämlike. Att sänka ribban är att döma henne på förhand. Man litar inte på oss.
Ta vandelskravet. Regeringen återinförde ett krav på ett hederligt och skötsamt levnadssätt: att man följer lagen, inte lurar till sig bidrag, betalar sina skulder och håller sig borta från kriminella nätverk. Det handlar inte i första hand om grova brott, utan om att bete sig anständigt. Ändå skrev Anna Johansson, generalsekreterare för Amnesty Sverige, en debattartikel om att kravet i praktiken innebär raslagar och apartheid. Men är det verkligen rasism att begära att en invandrare som flyttat till Sverige lever hederligt? Det går ihop endast om man på förhand utgår från att vi inte kan förväntas bete oss väl, att anständighet är något man förväntar sig av svenskar, men inte av oss. Anklagelsen restes till vårt försvar. Det är det mest föraktfulla som sagts om oss på länge.
Men är det verkligen rasism att begära att en invandrare som flyttat till Sverige lever hederligt?
Samma ursäkt präglade samtalet efter påskupploppen 2022. Människor kastade gatsten på poliser och brände deras bilar. Många av dem dömdes, precis som de skulle. Men i den offentliga debatten gled ansvaret undan. Samtalet kom snart att handla om Rasmus Paludans koranbränningar, om provokationen, om en förort som känner sig föraktad, och om huruvida bränningarna borde förbjudas. Acta Publica kartlade de 125 åtalade och fann att bara sju hade kopplingar till kriminella nätverk; de flesta var unga, tidigare ostraffade och bosatta på orten. Vanliga människor som valde att kasta sten, men som ändå framställdes som ett symptom på samhällets brister.
När vita svenskar går över anständighetsgränsen är de ansvariga vuxna. När vi kastar sten blir vi ett symptom, ett resultat av krafter vi inte rår över. Att slippa ansvaret låter som mildhet. Det är motsatsen. Det är antagandet att vi inte kunde ha valt annorlunda. Och ansvaret är vårt. Inte våra ursprungsländers. Inte myndigheters. Vårt.
Anständighet köps inte
En annan vanlig ursäkt handlar om resurser. Vänsterns svar på varje problem i utsatta områden är mer av dem. Men alla i Sverige får redan samma sak: gratis skola och skollunch, barnbidrag och studiebidrag, studielån, fri tandvård som ung, fritidsgårdar och föreningsbidrag. För svenskar räcker det. För oss tillsätts ständigt mer – staten öser redan in drygt två miljarder om året mot segregation, år efter år, utan att utanförskapet viker. Varför räcker den vanliga välfärden för alla andra, men inte för oss? Antingen är vi lika kapabla som svenskar, och då räcker den, eller så tror man att vi inte är det. Hur mycket mer behöver vi egentligen betalas för att inte förnedringsråna eller begå hedersbrott? Frågan blottar sitt eget svar. Anständighet köps inte loss med bidrag. Den förväntas, av vuxna människor.
Den som verkligen vill oss väl sänker inte ribban och vaktar oss inte som ömtåliga vilda djur. Den förväntar sig att vi klarar samma krav som alla andra, för det gör vi. Så ett ärligt besked till de rödgröna: hitta någon annan att tycka synd om. Vi ber inte om ert beskydd och vi behöver inte er medömkan.
Vi har redan ett naturligt habitat. Det heter Sverige, och vi tänker inte bevaras i det som en utrotningshotad art. Vi tänker vara med och bygga det. Vi ser oss inte som offer. Vi ser oss som hjältar med potential. Behåll hägnet och medlidandet. Vi klarar oss bättre utan.
Mosa M. Sebdani, systemutvecklare och debattör