På tåget från Budapest till Krakow hör jag ett samtal i kupén intill. En ung ukrainsk man berättar för en kvinna om sitt land – om kriget, om sina jämnåriga landsmän som flyr undan tjänstgöring i armén.
Om det sista har han en lustig anekdot. En bekant betalade förra året 15 000 dollar till smugglare som tog honom till Rumänien. Det var i augusti. Om smitaren hade hållit koll på reglerna, hade han sparat sina pengar. Dagen efter hans båtfärd över Tisza lättade nämligen Ukraina på utreseförbudet. Män upp till 23 år fick åka ut. Femtontusendollarmannen var i den åldern. Jag hör viss skadeglädje från grannkupén.
På ett evenemang utanför Ukraina berättar en annan ukrainare sin historia för mig. Han gömde sig undan tjänstgöring men blev ertappad i en kontroll, inskriven och tagen till grundutbildningen.
Ryssarna röjde utbildningsplatsen och attackerade den med missiler. Många dödades medan åtskilliga rekryter flydde i kaoset. Min berättare var en av dem. Så småningom betalade även han smugglare och reste ut.
Det finns av förklarliga skäl inga säkra siffror över hur många män som lämnat Ukraina olovligen. Men en rimlig uppskattning utifrån hur många som stoppas är att det handlar om tiotusentals.
Det går att resonera – och moralisera – om deras drivkrafter. Men det är bara en aspekt av frågan. Den andra är själva det faktum att männen tas emot i Europa. Väl i Rumänien, Ungern, Polen, Sverige eller varhelst i det EU som omfattas av unionens massflyktsdirektiv, har dessa män samma rätt till skydd som alla andra ukrainare.
Är det rätt? Jag har brottats med frågan. En grundprincip i de allra flesta flyktsituationer är att den stat varifrån personen flyr saknar talan i skyddsfrågan. Det är också det förhållningssätt som hittills väglett de europeiska länderna. Ukrainas regler för utresor har hållits isär från skyddsrätten.
Det går samtidigt inte att komma ifrån att den ukrainska flyktsituationen skiljer sig från vad vi är vana vid. Ukraina är inte Assads Syrien, talibanernas Afghanistan eller för den delen Putins Ryssland. Det är en demokrati och ett kandidatland till EU. Ukrainas försvar är inte ett orättfärdigt krig.
Genom att erbjuda smitare en fristad skadar vi den ukrainska mobiliseringen och försvarsinsatsen, och bidrar indirekt till en korruption som fräter på det ukrainska samhället.
EU-länderna tycks också ha landat i den slutsatsen. I Kommissionens förslag till förlängning av massflyktsdirektivet finns en ny bestämmelse: skydd ska bara ges till de ukrainare som har laglig rätt att lämna landet.
Genomförandet innehåller säkert en del fallgropar och mycket djävul i detaljerna. Men grundtanken i förändringen är rimlig. Europa kan inte fortsätta att med ena handen stödja Ukraina och med den andra undergräva en central del i dess försvar.
Alex Voronov är opinionsjournalist och Ukrainakännare.