Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det norska nationaldagsfirandet inträffar bara en gång per år. Världsmästerskapet i fotboll har varit nationell fest dag ut och dag in. Den sista matchnatten samlades uppskattningsvis 100 000 människor i centrala Oslo för att följa ”vikingarna” på storbildskärmar runt om i huvudstaden.
I stället för folkdräkt har klädkoden gått i fotbollens tecken med landslagets officiella fotbollströjor som statusetta. I brist på originalet har utbudet kompletterats med egenkomponerade tröjor och lustiga stickade hattar.
Och så har man rott. Faktiskt har det rotts över hela landet – i både möjliga och omöjliga sammanhang. Efter kvartsfinalens slut gick 20 000 till Slottsplassen för att ro framför det kungliga slottet. Till och med kronprins Haakon har gjort det – och gjorde det i går igen, när de norska vikingarna kom hem och blev de hyllade som hjältar både av kung Harald och folket.
Faktiskt har det rotts över hela landet – i både möjliga och omöjliga sammanhang.
Inte oväntat har prussiluskor på både sidor om riksgränsen ojat sig. Ja, de ror åt fel håll, bort från arenan. Och ja, visst är det tveksamt att ha hotfulla vikingar som rollmodeller på landslagets officiella foto eller för den delen att spelarna visar dem icke historiskt korrekt klädda. Den officiella vm-låten ”Vikingblod” är inte heller lysande. Men spelar det verkligen någon roll i förhållande till all glädje som har skapats?
Norsk entusiasm kan te sig en smula främmande och provinsiell i Grannlandet lagom. Men ro-ro-ropandet blev en ritual för sammanhållning och nationell stolthet – en illustration av att med lag kan landet byggas.
Erling Braut Haaland har slagit fast att vm-framgångarna kommer att förändra Norge för alltid. Han förklarade dock inte hur. Förhoppningsvis kommer de inte att förstärka inslaget av nyrik självgodhet. Norska politiker slår regelmässigt fast att Norge ska ha världens bästa av än den ena och än det andra, eller rent av redan har det. Man möter det också i andra sammanhang. Igen och igen.
I stället för att förändra Norge kan resultatet i alla fall i ett viktigt avseende då bli det motsatta; den gryende debatten om behovet av medlemskap i EU kan hamna på hälleberget.
OS i Lillehammer i januari 1994 var en norsk braksuccé som fick den dåvarande statsministern Gro Harlem Brundtland att slå fast att det är ”typisk norsk å være best”. Så varför då gå med i EU svarade 52,2 procent nej-röstande norrmän i folkomröstningen i november samma år.
Under sommarens vm har den nuvarande statsministern Jonas Gahr Støre låtit som ett eko från 1994. Distinktionen mellan stolthet och självbelåtenhet är inte ens hårfin.
Norska politiker slår regelmässigt fast att Norge ska ha världens bästa av än den ena och än det andra, eller rent av redan har det.
Det närmast religiösa fasthållandet vid myten om selvråderetten (självbestämmande) lever vidare – trots att Norge genom sitt utanförskap inte sitter med vid bordet när beslut tas med direkt påverkan på Norge. Lägg därtill att den absoluta merparten av lagstiftningen kommer från EU.
EU av i dag är inte heller detsamma som vid folkomröstningen och med politikområden som går utöver det ursprungliga EES-avtalet från 1990-talet. Inte minst spelar EU en helt annan roll för försvars- och säkerhetspolitik.
Sport är inte heller hela världen. I bilden ingår även sådant som hur länder placerar sig i fråga om internationell konkurrenskraft (Sverige på 9:e plats och Norge på 18:e) och innovationsförmåga (Sverige på andra plats och Norge på 20:e).
Look to Sweden är uppmaningen från EU-kommissionen. Det gör även norskt näringsliv i syfte att skapa ett mer konkurrenskraftigt och konkurrensinriktat näringsliv bortom oljeproduktion, fiskuppfödning och vattenkraft. Politiken har dock svårt att leverera. Den lutar sig bekvämt mot de 22 000 miljarderna som förvaltas i den norska oljefonden.
Att talmannen uppmanade Stortinget i plenum att ro-ro var närmast symboliskt.
Det är mycket hopp og sprett (hit och dit) i norsk politik. Allt som oftast är politikerna ute og ror. Alltså famlar sig fram på svag faktagrund eller kör med bortförklaringar.