Vad vill Socialdemokraterna genomföra om de vinner valet? Det är i hög grad höljt i dunkel. Huvudbudskapet verkar vara att det mesta ska förbli sig likt, även om samarbetspartierna på vänsterkanten har andra planer. En konkret reform som partiet för fram är dock att avskaffa karensavdraget i sjukförsäkringen, det som tidigare kallades karensdag.
Det här är ett beställningsverk från LO som anser att karensdagen drabbar arbetaryrken hårdare än tjänstemän. De senare kan nämligen jobba hemifrån även om de är lite halvkrassliga.
Spontant kan det låta som ett vettigt argument. Men det är samtidigt bakvänt. Olika yrkesgrupper har olika villkor. Det gäller långt ifrån bara möjligheten att jobba hemifrån. Tycker man det är orättvist finns det andra sätt att gynna arbetaryrken ekonomiskt, exempelvis via skatte- och pensionssystemet. Den offentliga sektorn är dessutom en stor arbetsgivare för många LO-yrken och det finns mycket som skulle kunna göras för att förbättra arbetsvillkoren inom vård- och omsorgsyrkena. Många regioner är S-styrda och Socialdemokraterna har innehaft regeringsmakten merparten av de senaste 30 åren.
Att ta bort karensdagen är faktiskt ett av de sämsta alternativ som står till buds. Sjukfrånvaron är redan hög inom offentlig sektor och inte minst inom vården. Det åtgärdar man genom att förbättra arbetsmiljön, inte genom att göra det ännu enklare att stanna hemma från jobbet. Ökad sjukfrånvaro kommer göra arbetsmiljön ännu sämre. Det blir ett stressmoment för arbetskollegorna när fler är borta och man tvingas jobba underbemannade. Det gör det också svårt att planera verksamheten från en dag till en annan.
Karensdagen beslutades som en del av krisuppgörelsen 1992 mellan regeringen Bildt och Socialdemokraterna. Syftet var att få ordning på de svenska statsfinanserna. Från 1993 har vi haft karens i sjukförsäkringen, vilket gjort att vi har betydligt lägre sjuktal än tidigare eller exempelvis Norge som saknar en sådan. Socialdemokratiska regeringar under tre decennier låtit karensdagen vara kvar av en anledning.
Sjukfrånvaron kostar Norge dubbelt så mycket som Sverige och det beror inte på att norrmännen skulle ha sämre hälsa. Svenskt Näringsliv uppskattar att ett slopat karensavdrag skulle kosta mellan 20 och 40 miljarder per år. Det är pengar som i första ledet skulle betalas ut av arbetsgivaren. I sjukvårdens fall innebär det mindre pengar till patienter och anställda. I den privata sektorn innebär det att arbetsgivarna blir mer försiktiga med att nyanställa och mindre resurser att göra det – ytterst betyder det högre arbetslöshet och lägre skatteintäkter för staten. Socialdemokraterna har dock inte avsatt en enda krona till reformen.
Rättvisan kan också ifrågasättas. Vi vet av erfarenhet att utan en karensdag så ökar okynnessjukskrivningarna. För alla har inte samma moral. Det räcker med att minoritet utnyttjar systemet för att det ska få konsekvenser för alla andra. Det finns ingen rättvisa i det. Tvärtom skapar det missämja och dåliga normer.
Det är tyvärr väldigt symptomatiskt att Socialdemokraterna går fram med det här förslaget, i stället för att ta itu med grundorsakerna till sjuktalen – det vill säga arbetsmiljön. Kvinnor är sjukskrivna i dubbelt så hög utsträckning som män och det beror i hög grad på att så många kvinnor jobbar arbetar i vård- och omsorgsyrken inom offentlig sektor.
Det är ett generellt problem i svensk politik att partierna sällan har några andra lösningar än att ställa skattesänkningar mot höjda bidrag, i stället för att genomföra mer genomgripande organisatoriska reformer eller riktiga satsningar på välfärden. Det är en kritik som man särskilt kan rikta mot Socialdemokraterna. Partiet framställer sig nämligen i varje valrörelse som välfärdens försvarare, men när det kommer till kritan prioriterar S nästan alltid höjda bidragsnivåer. I fallet med karensavdraget blir det särskilt tydligt eftersom det kommer att slå direkt mot sjukvården, skolan och omsorgen i form av ökade kostnader. Det här är inte en reform som skulle gynna verkligt sjuka människor.
Begreppet populism har blivit ett slagträ i svensk politisk debatt. Inte minst Socialdemokraterna har gärna använt begreppet för att beskriva Tidö-partiernas politik. Men det som S själva ägnar sig åt är inte mindre populistiskt. S spelar öppet på ren avundsjuka mot tjänstemännen, men har inga förslag som egentligen förbättrar arbetarnas arbetsmiljö. På samma sätt väljer LO den enkla vägen. För den stora skillnaden i sjukfrånvaro mellan arbetare och tjänstemän handlar inte om att de senare kan jobba hemifrån, utan beror på arbetsmiljöfaktorer. Bidragspopulismen blir helt enkelt ett sätt för arbetarrörelsen att dölja sitt eget misslyckande med att skapa rimliga villkor på arbetsmarknaden.